MÅNDAG
Jag står vid ett marknadsstånd på Senatstorget och funderar på att köpa ett par renskinnshandskar. Jag är osäker och ny. Men jag har läst vad jag kommit över. Jag har lärt mig att renskinn är ett oerhört material och har olika egenskaper beroende på var skinnet suttit. Jag vet inte var detta skinn suttit. Men åh, vad det är mjukt. Min svägerska står bredvid mig och väntar. Hon har redan köpt ett par åt sin mamma och jag bävar för att göra det rätta.
Jag har läst ju guidelinjer som samerna själva skrivit. Kunskapen, vetskapen förpliktar och ekar i minnet. Köp aldrig någonting som kopierar samisk stil, inte ens halvdant.
Hur vet man om du är på väg att köpa kopior? Fråga. Kolla efter etiketten som intygar att det är sámi duodji, äkta samiskt hantverk.
Man kan undra om den politiska korrektheten gått för långt här. Och det är många som undrar. (Väldigt få samer.) Och det korta svaret borde nog lyda: nej, det har den inte.
Det långa svaret skulle inkludera en hel drös med argument. Vi talar om ett folk som blivit fråntagna mycket av sina marker (YouTubeklipp, info på finska) ett folk som inte längre kan livnära sig på fiske på grund av att den finska staten hellre ger fiskeritillstånd till turister. Ett folk vars rike delats (artikel på finska skriven av en laxfiskande same) med linjal i fyra riken, av härskare av andra folkslag precis som under kolonisationen av Afrika. Samerna lever också konstant med det faktum att det är andra människor som berättar deras historier. Jag har inte hittat någon transkription av det tal som sametingets president höll 2014, men hon lär ha sagt: det är fint att det samiska får salt mer synlighet, men det är problematiskt att det är andra som berättar våra berättelser. Jag tänker på detta. Tänker på världen som nu överröstar samerna med sina exotiserande himla trollsagor. Jag blir alldeles vansinnig när jag lever mig in i den känslan. Så frustrerande att höra sin egen berättelse framförd inför andra av någon annan, kanske av någon med större karisma, större resurser, trovärdigare röstläge och större publik samtidigt som berättelsen är oigenkännlig, beströdd med missuppfattningar och projiceringar. Vad kan man göra annat än harkla sig och säga att den berättelse du framför är kränkande och stereotypiserande, och ta risken att framstå som någon som tar sig själv på för stort allvar. Det långa svaret skulle också nämna att samer blir hotade till livet av hatgrupper så fort de bär samedräkt och kallas för fjällens zigenare på ett sätt att man förstår att det inte är önskvärt att vara heller zigenare. Slutligen nämner jag det mest relevanta under mitt torgbesök. Det är någon annan som samlar in pengarna från ett av de näringar som det trots de försämrade näringsförutsättningarna och tack vare turismen nu skulle kunna gå riktigt bra för, det samiska hantverket. Detta är den bästa artikeln i våra stora medier jag hittills läst om detta med äkthet. (På finska.)
Vid handarbetsståndet på Tomasmarknaden hittar jag inga äkthetsintyg, å andra sidan för produkterna tankarna till samerna endast för att det skyltas med renhorn och fjällbilder. Produkterna ser rätt generiska ut. Jag frågar ändå.
– Är det samiskt hantverk?
– Nej. Det är lappländskt, bara.
Och så samtalar vi om den dialog som kvinnan i båset har fört med samerna. I en av de mer färggranna vantmodellerna hade de provat väva in gul tråd i vantmudden. Jag ser för min inre syn hur den måste ha sett ut.
– Då blev de ledsna, säger kvinnan.
Jag ignorerar det faktum att hon kanske låter aningen road.
– Ja, det blir för nära, säger jag.
– Ja, det blev för nära. Men dessa andra vantmodeller har de godkänt och det är en förutsättning för att vi ska kunna hyra in oss i samemuseet i Enare. Vi använder inte gult.
Jag väljer att tro henne. Jag vill verkligen ha vantarna och köper dem. De ser mest ut som Lovikkavantar.
—
FREDAG
Nu står jag i kassan i Suomalainen Kirjakauppa på väg till kontoret. Kassapersonalen vill sälja mera.
– Vi har Mauri Kunnas samlade julböcker i en volym för 14,90.
Barnboken ser julröd och härlig ut. Det blir bra finskaövning åt twinsen.
När jag sedan bläddrar i den på kontoret sjunker mitt mod.
Ett av de mest återkommande kränkningarna är att samerna i litteraturen beskrivs som vilda, smutsiga, som fjälltroll, knappt mänskliga. (Juhani Ahos berättelse Korven kosto ut samlingen Lastuja saknas ur den reducerade, svenska samlingen Enris och andra gamla och nya spånor. Jag hittar ingen digitaliserad version av den oavkortade finska men jag har den i hyllan.)
Den samiska figuren i Mauri Kunnas fjällsaga är en shaman, ett fjällväsen med vild uppsyn. Det finns inte en chans att mina barn – som är fjärdedelssamer – vill identifiera sig med samen. De kommer att identifiera sig med de finska barnen som blir förtrollade av shamanen. Denne shaman, ritad av en finne, kommer att lägga grunden för deras samebild.
Jag returnerar boken på lunchrasten.
Ingen frågar mig varför. Jag hoppas att det är för att de gissar varför.
Det har bara gått några dagar sedan jag stod på torget och köpte renskinnshandskar. Jag tror att jag börjar orientera mig. Ja till vantar som samerna själva godkänt, nej till samekarikatyr som jag själv som same blir kränkt av.
—
LÖRDAG
Sampo Lappelill är ytterligare en saga som skrivits av utomstående. Topelius var Finlands nationalskald men det måste nämnas att han ju inte var nationalskald över Sameland.
I den ursprungliga versionen räddas Sampo från fjällkungen – som hävdar rätt till alla sina, till alla hedningar – genom att den finske prästen döper honom.
I en teaterversion för barn har man ändrat den detaljen. Däremot har man tagit in en helt ny aspekt: den onde fjällkungen är orolig för att främlingar ska ta över deras Lappland och sväljer solen därför. Ingen vill bo i Lappland om den är mörk. Men Sampo och hans familj säger: jo, alla är välkomna. Det är ett inlägg i flyktingdebatten. Det är bra.
Men åh, detta knepiga, jobbiga, som kryper längs mitt skinn. Landet som finländarna bjuder ut i pjäsen är Sameland. Jag tänker på samerna som alltid välkomnat alla men som i praktiken fått offra allt som tack. Jag tänker på renarnas betesmarker. Jag tänker på fiskemarkerna som den finska staten tagit ifrån dem och gett åt turisterna. Just nu är det svårt för mig att komma på en mer exploaterad grupp (och jag förstår att det är för att jag är så insnöad i ämnet just nu), så förringad, undanträngd och samtidigt så exploaterad.
Jag tänker också på att det endast är samer som får bära samekläder. Hur gör man då med teaterpjäser med samer i? Amanda Kernell gav sig inte förrän varenda same i hennes film efter en lång castingprocess spelades av en same. I Unga Teaterns version har man inte köpt dåliga och inkorrekta samedräkter från maskeradbutiken men man antyder det samiska med blåa, gula och röda färger.
Jag älskar ju pjäsen på så många plan. Barnen omkring mig älskar pjäsen. Människorna på scenen har garanterat enorm respekt för alla människor. Pjäsens inkluderande budskap bekräftar ju detta. Jag är helt övertygad om att de ser pjäsen som en eloge till samerna och deras kultur.
Ändå kliar det i hela min kropp för efter allt mitt läsande, som nu pågått i minst tre år, kan jag inte se pjäsen som någonting annat än kulturell appropriering. Nu har jag dessutom börjat känna att kulturstölden berör mig som halvsame. På scenen står finländska skådespelare i samefärger, bjuder ut det sameland som koloniserats av finländare, och återberättar en falsk samesaga skriven av samme finländare som tidigare, i boken Vårt Land skrivit om smutsiga samer nu skriver: Sampo Lappelill var nu en liten … …
Konstnären heter Väinö Saikko (1893–1952) och Bukowskis och Hagelstams får bjuda på dessa andra, tidlöst vackra målningar istället.
Jag gillar dem. Är djupt avundsjuk på förmågan att få lite olja på en pensel att lyda. Förmågan att framkalla en känsla på en duk, att återge bild som man ser så tydligt i tanken.
På fullaste allvar. 