Kategori: övrigt

– Hej, det är Anna Friman,
och innan hon hinner fortsätta sitt hej med från Schildts&Söderströms vet jag exakt vem hon är och att hon inte ringer runt bara för att säga tyvärr till alla som inte vunnit i deras debutanttävling.
Det där med att fatta trögt när man hör någonting fantastiskt och oerhört och efterlängtat stämmer icke. Jag fattar direkt.
Blir tung och lätt exakt samtidigt.
Jag är bland de tre vinnarna, menar Anna som låter varm och vänlig.
Jag vann brons i att skriva bok!

Jag är hos mina föräldrar just nu, fredagen den 20 september. Jag går ut strumpfota för det här samtalet är privat och som Anna betonar, hemligt ända fram till klockan 11.30 den 24 oktober.

Dröjer ute en stund efteråt. Jag har aldrig sett på mina föräldrars radhuslägenhet utifrån. Här har man byggt i bruntegel och vitmålad träpanel. Det är varken fult eller vackert; det är ingenting. Takpannorna är mossiga och borde putsas. Är det jag eller min bror som borde se över det? Den lilla skogsdungen utanför staketet är fortfarande grön, det är bara björkarna som fäller enstaka gula blad.

Och så fattar jag det allra största:

Det är någon på ett förlag som faktiskt har läst min bok i sin helhet. Inte skumläst, inte läst de fösta tjugo sidorna utan läst på riktigt. Och då gråter jag rätt ut mot det gröna.

Att denna någon sedan tyckt att den var helt okej och värd ett bokbrons. Hur ska jag handskas med den glädjen?

Mina strumpor blir allt våtare och kallare.
Min värld blir en ny värld.
Allt ändrar.

Det är den sjunde maj och jag tänker delta i en skrivartävling med både Ainu-manuset och Hanna-manuset.

– Borde du kolla om det är nåt du har missat? frågar min man som hjälper till med att fixa i ordning kuverten. Det är sista postningsdagen och det är lite smått bråttom.
Han har rätt förstås. Jag borde. Jag slår upp laptopen och läser igenom tävlingsreglerna.
– Nej, det verkar okej, säger jag.
Och upptäcker att det finns mera läsning om man läser ett blogginlägg i ämnet. Klickar för första gången upp länken och läser flera gånger utan att fatta först.
Tittar på tävlingsloggan som ser ut som mycket. Kisar man lite ser man en 3D-modell av en klitoris. Kisar man lite till ser man någonting som penetrerar någonting. Allt är vått och orange och rött.
– De verkar hoppas på erotiskt laddade berättelser? säger jag.
Jag är inte mognare än att jag börjar fnissa hysteriskt.
Här står jag med mina supernördiga snällmanus!
Min man ser extremt road ut. Det lyser om honom. Han har inte läst mina texter men han vet tillräckligt för att kunna föreställa sig att någon stackars redaktör läser igenom min Ainustory och håller ut genom alla torra andliga och överandliga partier i väntan på sexet.
Han älskar tanken.
Jag slutar skratta och vill att han också ska skärpa sig.
– Men snälla nån. Det här går ju inte. Hjälp mig. Vad gör jag?
– Skickar in! När du nu kommit så här långt.
Min man klistrar igen kuvertet på Ainu-manuset.
– Du ökar chanserna att någon på ett förlag faktiskt läser igenom ett manus som du skrivit, säger han sedan.
Jag klistrar igen Hanna-manuset.
Klart han har rätt.

På tisdag samlas litteraturgruppen igen och det är min text som är på tur. Vi är färre nu, fyra sammanlagt. Det funkar fint.

Jag har skickat de 91 första sidorna av min bok om Hanna till dem. Med ursäkter. Förlåt att mina tjejer i boken svär så mycket! Men tänk på att det är Sverige! I Sverige svär man mer än här i Finland, skulle jag påstå. Givetvis är det kopplat till ort och socialklass och så, men jag påstår att det är en mer accepterad norm i Sverige att till exempel eleverna och lärarna svär. Man får svära till och med i barenens julkalender (som för övrigt var en storstor favorit i vår familj, syftar på 2018 års Storm på Lugna gatan nu.) Inte avståndstagande och argt som i Finland, utan för att betona och rentav underhålla.

Det är inte bara på grund av det vulgära språket som jag är pirrig. Berättelsen om Ainu fann skrivargruppens hjärtan, verkade det som. Den berörde. Berättelsen om Hanna är mindre … hm, skör, i synnerhet de 91 första sidorna. Den är radikalt annorlunda.

Det handlar om gymnasieåldern. Jag hade en lite liknande kompisgrupp som Hanna. Jag skrev ner en hel del samtal rakt av när jag var sexton, sjutton, arton och nitton. Insåg värdet i dem redan då. Tyckte att vi var lite roliga, att vår gruppdynamik var sanslöst intressant. Jag har inte använt mig av dialogerna annars, men jag har skummat igenom så pass mycket att jag kunde konstatera att vi brukade prata om fyra teman:
– killar och sex, eller brist därav
– utseende
– våra föräldrar
– framtiden, som vi planerade och oroade oss för.
Och allt det utgör ju en utmärkt miljöbeskrivning, och skapar exakt den kontrast som behövs för att visa att Hannas liv var annorlunda än andras. Jag måste bara akta så att vännerna inte tar över huvudberättelsen.

Men A-plotten handlar om relationen mellan Hanna och religionen; det stora huvudtemat är andlig våld. Det är bara för att man ska få vila mellan drabbningarna som jag har satsat på gymnasiemiljön, samtalen. (Och som jag redan sa, för att förstärka kontrasten. Vad gör de andra en lördagkväll klockan 18 när Hanna tar sabbatsvila?) A-plotten är så gott som klar. Jag måste kanske skriva tre kapitel till. Ett med ångestanfall, ett som handlar om utövandet av religionen, ett som kanske belyser skillnaden mellan tro och religion.

B-plotten är en romans som börjar med brevväxling. Den är halvfärdig – det är svårt att skriva om en fiktiv tonårskille. (Eller fiktiv och fiktiv. Franck är en mashup av mina pojkvänner och förälskelser men jag har svårt att tro att någon av dem skulle känna igen sig tillräckligt.) Jag måste bege mig tjugo och tjugofem år bakåt i tiden, erinra mig om vad det var man såg (på) hos varandra i den åldern. Hur kändes förälskelsen i kroppen? Hur bekände man den för varandra? Hur resonerade man när det kom till kärlek – förstod man överhuvudtaget vad de olika känslorna betydde och vad de hade för uppgift, vart de ville leda en och hur man skulle handskas med dem? Klarade man av att lyssna till både förnuft och hjärta? Jag tror att det är det som är Hannas stora utmaning. Att höra skillnad på sunda och osunda röster.

I morgon klockan elva lyfter flyget till Finland. Men –

– jag tror nästan att jag är klar nu.

Min roman är färdig?

Jag finslipade lite. La till, flyttade om. Det sa inte klick. Men plötsligt kändes det ändå som att det får räcka nu. Den är tillräckligt begriplig. Man förstår vad jag vill att det ska vara för en roman.

350 000 tecken. Jag läste dem från början till slut.

Jag tror att jag aldrig kommer att återhämta mig efter den här känslan. Mitt hjärta bankar. Tårarna rinner. Jag skulle tro att jag håller på att få en hjärtinfarkt, eller åtminstone feber och B-virus, om jag inte visste bättre. Jag har ju förlöst någonting! Det är självklart att kroppen är i uppror och försvar.

Jag vet att jag ångrar mig, backar och tar tillbaka senare, kanske redan ikväll, senast i morgon. Men sanningen just nu är att jag varken känner mig ödmjuk eller försiktig.

Det är en riktigt stark och rörande berättelse. Jag läser den spänt som om jag aldrig hört berättelsen förr. Hur ska det gå för denna Ainu? Jag lever med henne, hoppas på henne, och tårarna slutar inte rinna när jag läst till slut, hjärtat lugnar sig inte. Jag är i uppror, nästan i panik.

Och sedan överrumplas jag av en bottenlöst tröstlös känsla: kom tillbaka, lilla flicka, jag är inte redo att släppa din hand än.

Och visst vet jag allt det där andra! Visst vet jag att det är en minimal procent av manusen som förlagen ger ut! Visst vet jag det bara är tio procent av jobbet som är gjort när man har kommit så långt som jag nu! Jag vet! Men ändå, ingenting av detta rubbar denna känsla, ingenting minskar lättanden över att ha nått denna milstolpe.

Så nu ser jag mig omkring här i min spanska skrivarlya. Jag måste städa och packa, det blir en tidig morgon.

Nu har sommaren gått, eller den lediga gebiten av den, och jag har tagit ledigt från bokprojektet. Man kunde tolka passiviteten med att min litteraturgrupp kom med förkrossande kritik som kvävde kreativiteten.

Så var det inte. De var nöjda i stort sätt. Person A kom inte. Person B tyckte att jag använder för mycket adjektiv och adverb, och att jag borde rensa bort alla nyord. Person C tyckte att det fanns enstaka luckor: varför cyklar Ester? Vad hände riktigt där med manschettknapparna? Och både B och C sa: historien med Alma tar för mycket utrymme.

– Men ni tyckte ju att det inte riktigt hände något, nu händer det något, sa jag.
– Ja, men ändå.

Jag har bara varit ledig. Trött. Och ledig.