Mårbackabarnet.

Det var mamma som gav mig Selma Lagerlöf.

Det började med samlingen Ett Mårbackabarn i julklapp, fortsatte med hennes legender och julsagor, och slutade med Jerusalem I och II. Ja, slutade, för en dag i början på nittiotalet stod det i tidningen att Selma Lagerlöf hade älskat kvinnor och mamma övergick till att anklaga mig för att läsa Selmas böcker.
– Hon var ju … lesbisk! skällde hon som inte kunde tänka sig en större förskräckelse och synd.
Jag vet att jag är priviligerad som kan kosta på mig att tycka att det är stor humor i det hela.

Det var dessutom för sent att ingripa. Selma hade redan fordrat min hjärna och mitt hjärta med sin röst för livet.

Jag önskade mig Gösta Berlings saga i julklapp i år, gärna begagnad, och min make gillar sådana önskningar. Han hade hittat två fantastiskt vackra band i vitt skinn med guldbokstäver på antikvariat, tryckta 1921 och lästa med stor varsamhet, om alls. Jag gillar särskilt papperskvaliteten. Den känns som det papper som tillverkas av stenflis numera: tunt och halvblankt och slitstarkt. Kan man fortfarande idag trycka på sånt papper?

Det var tjugo eller trettio år sedan jag läste Gösta Berlings saga och jag hade ju glömt hur det är.

Jag har en kontinuerlig sms-dialog igång med Joanna, en fellow Lagerlöfläsare och en syster, och suckade till henne i mellandagarna: ack den tryggheten. Att kunna sjunka ner i en berättelse utan att behöva bärga sig mot sentimentalitet, dålig dialog, konstiga plottvistar, uselt språk. (I Svenskfinland dessutom: att inte behöva bärga sig mot att stöta på en karaktär som man kanske känner i verkligheten.) Att bara kunna sänka ner sig i en text och lita på att varje ord bär utan att jag behöver röra en fena. Joanna, som läste Narnia i jul liksom jularna innan, visste precis.

Det där med att väva in det övernaturliga i allt så att det inte känns som fantasi borde kanske ingen annan än Selma våga sig på. Hon gör det så elegant. Vi går utan tvekan med på att Värmlandsskogarna för tvåhundra år sedan kryllade av demoner, och att sälja sin själ till Satan var a thing i stugorna.

Det är dumt att ens försöka snegla på Nobel-Selma när man skriver. Korkat och arrogant och framförallt lönlöst att försöka efterlikna henne överhuvudtaget. Men det går som det går när Mårbackabarnets röst ekar i hjärtat. Man skriver så gott man kan, man stönar och fumlar, krystar, och ser att det på pappret uppstår himlasyner, helanden, besjälad natur, änglabesök, slitning mellan synd och rening, vålnader, ångest så stark att den framkallar hallucinationer. 

Min räddning: jag börjar tack och lov på riktigt tro som Elizabeth Gilbert. Man kan inte välja helt fritt vad man skriver och hur. Man tar vad man blir given.

Blind.

– Och jag  är nästan blind, säger Mamma Mild som alltid velat läsa mina bokmanus.
Allt stannar och jag ser på hennes ljusblå ögon som fylls med tårar.
– Det är svårt att inte kunna läsa i synnerhet om man är en sån som läser, fortsätter hon.
Hon har aldrig förr erkänt det här fast vi andra i åratal har sett på hur synen försämras. Hon ställer fram gräddfil och säger: och här har vi kvällsyoghurt. Hon känner efter med sina nätta fingrar var glaset står och hur högt det är så att guldringarna klingar mot glaset innan hon häller vatten ur vattenkannan, kannan med algväxt. Hon söker sitt blommiga nattlinne tills jag säger: här är en med leopardmönster, är den den du söker, och hon tar nattlinnet och fnyser hon aldrig skulle ha på sig leopardmönster, och tar på sig det, för det är blommigt.

Till en början blev jag så sårad. Det började med att hon blev arg på mina illustrationer för att de inte föreställde det de skulle, och jag förstod inte, för de föreställde precis vad vi kommit överens om, in i minsta detalj.  Varför skulle hon ändra sig så här, nyckfullt och ilsket? Mamma mild, vänligheten själv, muminmamman? Tills jag insåg: hon ser inte.

Sedan började hennes ögon lägga till. Har vi där en liten katt, sa hon ofta så milt. Vi ser oss inte längre överraskat omkring. Vi vet att det är en soffkudde, det är kanske bara en skugga. Och hon kallar katterna vid namn. De heter samma som katter hon känt och dött.

Jag är så tacksam för skuggkatterna som svansar och sveper kring henne, håller henne sällskap i den ohyggliga ensamheten som blindheten och minnessjukdomen skapar. De vill henne väl.

Mitt skrivande är ett sandkorn i det stora, men jag tänker ändå. Människorna omkring mig verkar tro att mina romantexter är lika äkta och självutlämnande som mina andra texter, och jag tror att det är vad hon också tänkt. Det är så lätt att gilla texter där man vet vem som är vem, och man kan linda in människorna i texten med kärlek, eftersom man känner dem i verkliga livet och ser dem framför sig. Det är inte lika lätt att framkalla kärlek för människor utan kännetecken, fiktiva gestalter. Jag är så lättad över att jag aldrig gav ifrån mig texterna. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt av att förstå att jag har vinkat av henne ut i mörkret med mera mörker.

Och nu sitter hon här och erkänner att hon nästan är blind. Det som var en så stor och synlig hemlighet så länge. Skrämseln jag känt är borta nu, och det är bara sorg, istället. Fina Mamma Mild. Jag har haft längre tid på mig att vänja mig vid sanningen, så jag sörjer inte sanningen ,jag sörjer insiktens tyngd nu.

Jag vet inte om hon känner av spänningen i luften just nu. Hur vi andra sitter med värk i magen och knappt vågar andas ut av rädsla för att hon ska känna lukten av sorg.

Undantagstillstånd.

Tidens ände. Jag har hört en handfull människor uttrycka något som liknar det jag känner: man har ju gått och väntat på detta, på en ödeläggning av jorden, på en apokalyps, hela livet. Därför känns det nästan skönt att väntan är över och att superviruset har tömt våra torg och gator och metrovagnar. De första två veckorna kände jag ett slags eufori. Så djup var lättnaden.

Sedan insåg jag hur hotet såg ut, och fruktan kom över mig. Och sedan övergick den till sakliga tankar om död. Jag funderar på vad mina barns sista minne av mig kommer att vara om jag nu dör. Är det åren av misslyckanden de minns? Kommer mina flickor att under resten av sina liv att känna att de inte får överträffa mig, så där som psykologer säger att tjejer ofta känner? Eller kommer de att minnas den sista tiden med värme – för nu umgås vi äntligen på allvar och varje barn får så mycket av mig de bara vill?

Jag minns mars 2016 då jag åkte i ambulans med mina två yngsta barn. Jag tänkte: aldrig kommer de här miljöerna som vi ilar igenom med blinkande blåljus och tjutande sirener att återgå till att vara bara Kottby och bara Tölö. Världen kommer att vara permanent förvandlad.

Barnen blev bra så fort, inom samma dygn, att förändringen blev ytlig och övergående den gången. Inom några dagar var världen sig rätt lik igen: trygg. Det som hade känts omöjligt slog ändå in. Kottby blev åter Kottby, Tölö blev åter Tölö.

Det enda jag fortfarande gör är att jag dröjer med tanken vid varje ambulanstjut. Jag tänker på människan inne i den och ber: må din värld återgå till det normala precis som min.

Den här gången, med den onämnbara pandemin, hoppas jag på något annat. Att vi alla överlever och att världen aldrig återgår till det normala. Inte heller jag själv. För se på det här! Vi kan stressa mindre. Umgås mindre men ändå mer. Köpa mindre. Slänga mindre. Köra mindre bil. Insupa mera skog, frisk luft. Luften i Kina blir genomskinlig, Venedigs vatten blir som kristall, ozonskiktet repar sig. Vi ser mera osminkat, mera pyjamas. Akrylnaglarna växer bort, hårfärgen bleknar, ögonbrynen förlorar sin form. Jobbmätena blir snabba och effektiva. Vi spar tid på att inte åka till kontor. Vi kan flyga mindre! Minnas mera, se på bild istället för att vara på plats.

Och ja, den här tillvaron är extrem! Men handen på hjärtat – extremt var också vårt status quo. Det måste finnas en gyllene medelväg mycket närmare det naturliga, skonsamma som vi nu upplever.

Och nu har jag inte här vidrört dödshotet, den överbelastade vården, de fruktansvärda avskeden som folk ställts inför. Jag har inte nämnt folk i flyktinglägren, de bostadslösa, bristen på munskydd och IVD-utrustning.

Det är självklart för alla att vem som helst kan dö i den här sjukdomen. Sannolikheten växlar, men möjligheten finns. Plötsligt fattar man att man har ett arv. Och att man en dag dör och på dödsbädden är det för sent att ändra på sitt arv. Man har samlat på det hela sitt liv och hu, det kan visa sig vara helt värdelöst.

Jag vill så mycket nu plötsligt! Barnen ska förstå exakt hur mycket jag älskar dem när jag dör. När de läser mina texter ska de växa, bli lyckliga, bli bättre, modigare, starkare, få tillit.

Och det är mitt största misslyckande: om jag dör nu lämnar jag efter mig mitt sämsta jag i skrift. En rädd, hämndlysten fegis.

Skulle jag månne hinna göra bättre ifrån mig om jag börjar nu?

Ni tror att ni har tid, dånar människorna i Italien och Spanien. Det har ni inte.

Nattvak.

Skrivet 14.1.2020

Det här senaste manuset får mig att sova dåligt. Jag somnar sent och vaknar mitt i natten och ligger vaken med hjärtklappning och bröstsmärtor.

Ibland kommer Morris och lägger sig i fotändan. Morris var så länge alldeles ovanligt skygg. Jag ser varje kontakt som en seger och en bekräftelse. Det finns någon som litar på mig och ser mig som god! Alltså ligger jag orörlig för att inte råka skuffa ner honom från sängen.

Orsaken till nattvaket är ett slags ånger. Jag har lämnat ifrån mig (till skrivargruppen) ett väldigt känslomättat manus som säkert bitvis gränsar till patetiskt och sentimentalt. Det handlar om att få sin själ krossad och om den där tiden i livet då man övergår från att vara oskyldig till skyldig. Tiden då man upptäcker att alla människor – inklusive andliga förebilder, föräldrar, trygga vuxna – drivs av egoism, och att man måste navigera världen ändå, hitta de egoister vars egoism man kan leva med och dessutom identifiera och ta avstånd från personer som är ute efter att direkt skada en.

De senaste månaderna har jag skrivit utgående från en ledsamhet. Har tänkt på människor som gjort mig illa, kärlek som kraschat, tro som lett mig fel, felplacerat hopp. Jag har trott att jag kommit över det.

Men jag märker att mina läkta sår egentligen bara varit sårskorpor som jag nu pillat upp och de blöder igen. Jag handskas dåligt med såren. Jag är ju fortfarande bitter? Och främst på andra människor. Tänk att jag fortfarande skyller på omvärlden.

Det är ju alldeles klart att det här manuset inte borde skickas in till förlag. Jag kommer inte att orka stå för ett enda ord. De evangeliska kristna i mitt liv kommer att ta avstånd för att Hanna mår dåligt av religion – det är för lite Gud. Mina ateister kommer att ta avstånd för att innehållet är så andligt – det är för mycket Gud. Alternativt få det bekräftat för sig att tro är av ondo och att kristna är ruttna. Sanningen är att jag känner att det är både för mycket och för litet Gud i mitt liv just nu. Det finns inget sammanhang där jag skulle känna frid och jag har mer eller mindre slutat träffa folk. Jag mår alltid sämre efter interaktion med människor numera.

Jag lämnar efter mig en himla massa blod med det här manuset, eget och andras. Det är inte självutlämnande som det så vackert står i recensioner ibland utan någonting motsvarande fult: en blottning, en kriminell gärning som ärrar och traumatiserar andra.

Behöver jag skriva ut det värsta längre? Jag måste. Det är dessutom dåligt skrivet. Framtvingat i en trötthetsdimma. Skrivet av en människa som aldrig funnit balans och som därför inte kan artikulera ärlighet och tydlighet. Det är en kräkning.

Och samtidigt någonting som jag inte kan skämta bort. Jag som alltid löser sånt här med att ta självdistans kan inte längre göra det. Om man skriver måste man våga skriva på fullaste allvar. Se sig själv som en författare fast allt i en hånskrattar åt ens försök, dubbelvikt, med tårar i ögonen.

Ungefär exakt så tänker jag om nätterna. Jag skäms.

När Morris märker att jag inte sover kommer han ibland upp och lägger sig mellan mig och Bo istället; spinner i mitt öra och trampar min hals med sina sylvassa klor. En liten tovig katt med ett hjärta fullt av tillit är det enda som gör att jag hittar ro.

Trögt!

Jag borde ha bok nummer tre klar den tionde januari. Det går trögt just nu.

Dels tyckte förläggaren att det lät som en så tydlig fortsättning till Goda moder att trean, Ljusets källa, egentligen är samma bok. Den tanken hämmar mitt skrivande. Jag har ju bytt person och tempus och om det blir så att böckerna slås ihop måste jag skriva om allting i tredje person imperfekt (Ljusets källa är skriven i första person och presens). Jag försöker låta bli att tänka på det och bara se till att få berättelsen ner på papper. Det går snabbt att skriva om den sedan, om det behövs.

Dels greps jag av panik när min svägerska sa att hon och svärfar prästen kommer att köpa den i julklapp åt alla nästa jul. Jag vill kanske inte att någon jag känner ska läsa. Det blev så konkret och tydligt i höstas på bokmässan att det är helt omöjligt för människor att skilja mellan verklighet och dikt om det är någon som de känner som har skrivit en roman.

Tydligen har jag sagt någonting åt det hållet högt någon gång. Jag var hemma hos mina föräldrar på juldagen och la fram gravad lax när jag hörde vad min sexåriga son satt och sa till min åttiotreåriga mamma i soffan.
– Min mamma har skrivit en bok och hon fick tusen euro för den på bokmässan. Men hon vill inte att du ska läsa den, mommi.

Min man skrattade nästan ihjäl sig. Det är honom sonens kaosgen kommer ifrån. Viljan att skapa oordning så att det blir ett paradigmskifte efteråt.

Det är sånt som gör att det är lite trögt just nu: press och inre motstånd. Jag är nästan tillbaka i ruta ett och undrar om jag överhuvudtaget har rätt att skriva.

Nytt manus.

Tillvaron då jag inte hade en enda bok i byrålådan (nedan) var kortvarig. I själva verket “var” den inte alls.

Jag började skriva på en bok med arbetsnamnet Ljusets källa i slutet av augusti och har redan kommit halvvägs, men inte förrän jag läste i min dagbok från sommaren 2001 fattade jag att det är en bok som bara tryckt på och velat ut i evigheter. Så här skrev jag då:

Hon kommer till ett nytt land, och där väljer pastorn ut henne, och han blir gud. Hon blir ett av pastorns lamm som han har fått order från himmelen att hålla efter. Och honom lyder hon tills världen omkring henne blir så enormt sjuk att den vittrar samman, och ingen lögn mera kan få henne att fortsätta segertåget som redan hade börjat.
När hon inser att sanningen inte finns, inte så självklar och svartvit som hon trott, åtminstone, så vittrar hennes övriga värld samman. Och det är i den stunden som mannen i hennes liv kommer in och är en ny messias en stund.
Jag måste nästan få veta hur historien fortsätter innan jag kan skriva en bok om det.

Och det är ju exakt precis den bok jag börjat skriva på nu. Hade verkligen glömt att jag beskrivit den så detaljerat för lite mer än arton år sedan. Tänk att det tog så länge för mig att fatta hur historien ska sluta!

Jag bläddrade också bland mina bokutkast och hittade till min enorma förvåning några texter från 1 juli 2003 där jag rentav börjat på boken. En av de texterna platsade in i mitt nya manus nästan oförändrat, de andra kan jag hålla kvar på hyllan och titta på senare.

Det är annorlunda att skriva den här nya boken. Jag skruvar upp volymen på exakt allting nu. Ångesten i Goda moder blir en psykdiagnos i Ljusets källa. Hanna känner uppfattar Gud som en stilla vind och som Allmoders viskning i bok nummer ett. Nu blir Gud en grym manlig despot och tron blir sekteristisk. Och känslan av utanförskap blir ett verkligt tillstånd av utestängdhet. Oförmåga att leva.

Och småhånglet med den mysiga pojkvännen blir verkligen till någonting annat.

Jag skriver med en medelhastighet på 15 000 tecken per dag. Kanske det blir så när en berättelse mognat sedan sommaren 2001, den exploderar ut på skärmen.

Jag tycker fortfarande att jag skriver mediokert. Mina idéer är inte omvälvande alls. Men det spelar liksom ingen roll längre.

Man skriver för att man inte har något val. Det att talangen och språket kanske inte räcker till är inte den dealbreaker den varit.

Lägesrapport.

De senaste två månaderna har jag:

– skrivit ut nittiotalsboken
– läst den med rödpenna
– infogat ändringarna
– skrivit om slutet
– skrivit ut den för förlaget
– återgått till femtiotalsboken
– skrivit om dess början
– hittat upprepningar och andra skönhetsfel på samtliga sidor
– åtgärdat dessa
– skrivit ut den för förlaget.

Nu är båda klara. Jag ska inte peta i dem mer.

För första gången sedan 2012 (eller egentligen 2001 beroende på hur man räknar) har jag inte en halvfärdig bok i byrålådan.

Karlavagnen.

Jag brukar alltid leta upp Karlavagnen om natten är stjärnklar. Var jag än är på vår jord.

Och det har jag nu lånat ut åt Hanna och Franck. Mer än lånat ut: de båda stal den från mig. Nu kan jag inte längre se på Karlavagnen utan att tänka på Hanna och Franck.

Orions bälte syns från tvillingarnas sovrum. De kan ligga i sin våningssäng och titta på den och hitta fler mönster. Vissa stjärnor är par, hävdar de, och andra bildar trianglar och romber.

– Mamma, du lovade ju att du skulle visa hur Karlavagnen ser ut, sa flickan en kväll plötsligt.
Det råkade vara en kväll då jag umgåtts med Hanna och Franck hela dagen, och alla världar flöt samman. Jag stirrade på henne där i barnrummets mörker då, undrade på allvar hur hon hängde ihop med mina romankaraktärer och med mig. Landar klumpigt i sanningen:

Hon är min. Inte Hannas, utan min.

Det var läggdags och mer än så. Men jag tog en tvilling i taget ut på balkongen i mastersovrummet. Visade först på Sky Guide-appen hur formationen som de ska titta efter skulle se ut och la till att svansen, vagnens dragstång pekar neråt.

Och de såg den, båda två. Det är en av livets höjdpunkter. Att titta på himlen med sina barn. Hålla om deras vansinnigt och osannolikt små axlar och peka på stjärnor.

Huddingemetoden. Kind of.

Det har varit lätt att skriva fluff och med fluff menar jag vardagliga händelser, miljöbeskrivningar, dialoger.

Lite svårare har det varit att skriva om sådant som väger tyngre – dialoger och tankar som beskriver ensamhet, avund och vilsenhet till exempel. Kan inte tro att det är ovanligt eller ens lite intressant att det funkar så.

Men något slags rekord i jobbighet slogs i torsdags. Jag visste att jag måste beskriva hur Hannas ångest kan ta sig i uttryck och hade dragit mig för det.

Jag satte igång med den stora rubriken ångest i huvudet och jag skakade och rös. Fingrarna träffade inte rätta tangenter hur jag än försökte få dem att sluta darra. Mådde fruktansvärt illa också. Hittade ingen vila i huvudet eller utanför. Levde bokstavligen igenom det som jag beskrev i text. Såg skuggor, skrämdes för mitt eget hem. Det enda jag kunde var bara att pressa ur mig orden på skärmen.

Men när kapitlet var klart satt ångesten kvar.

Sedan kom jag ihåg någonting jag brukade göra när jag hade ätstörningar som tjugoåring. De var mycket milda och gick egentligen bara ut på att jag fick ångest efter att jag hade ätit. Jag kom intuitivt fram till Huddingemetoden utan att ha hört om den. Det var en behandlingsmetod som man kom på på Huddinge sjukhus när man behandlade människor med ätstörningar – efter att patienten hade ätit vistades hen i ett hett rum på 40°. Värmen lindrade ångesten som brukar slå till efter maten. Själv hade jag inte tillgång till varma rum (inte ens bastu trots att jag redan då bodde i Finland) men tappade istället upp ett hett bad, sjönk ner och lät andningen lugna sig och hjärtat sluta banka där i värmen. Viljan och samtidigt rädslan att kasta upp försvann.

Nåväl. Nu har vi inget badkar, men jag har fyra barn som producerar mycket tvätt, och torktumlaren är i gång nästan varje dag. Jag tog min laptop och satte mig i den heta blåsten på tvättrumsmattan. Lugnade mig så småningom. Noterade att det blir många stavfel när händerna skakar. Redigerade det jag nyss skrivit, i lugn och ro.

Är det för specifikt för att vara ett skrivartips för vem som helst? Jag tycker nästan inte det. Testa värme!

Och nu har jag gnällt över samma sak flera gånger redan men here we go again: Visst tänker man sig att plågsam text blir extra bra? Kan rapportera att det är chockerande osant.

Får återgå till texten tror jag, kanske rentav precis nu.

Inte sluta.

Idag lyssnar jag på Jon Batistes Don’t stop när jag skriver. Det händer aldrig att jag känner att jag måste ropa ut sådant i universum, men nu gör jag det.

Don’t stop dreaming, don’t stop believing
‘Cause you know our time is coming up
So with all you’ve got
Don’t stop

There’s a reason that you’re here, don’t stop
You ain’t got nothing to fear, so don’t stop
This train has left the station
Who knows what destination
This love is for the taking
Don’t stop