I vintras skrev jag texten om två klasskamraters första egentliga möte på vägen som passerar det som numera heter Ådalen i Nickby. (Året i boken är 1952.) Men inte förrän veckan efter påsk åkte jag dit för att se på området för första gången i mitt liv.
Det var intressant. Jag hade utgått från kartor, luftbilder och gamla fotografier när jag skrev.
Ibland tror jag att jag utgår från någonting annat också.
Minnen. Barndomsminnen.
Inte mina. Jag har ju aldrig gått där förut.
Ailis.
Hur ska jag annars förklara det att miljön som jag besökte nu på våren hade krympt?Allt är så mycket mindre nu. Äldre och förfallet.
Jag har aldrig besökt fostersystrarnas och fosterföräldrarnas gemensamma grav heller. En kyrkogårdsanställd såg uttryckslöst på mig när jag försökte hitta ingången till gravgården för första gången. Jag sa hej, hon svarade inte.
Det är konstigt. Jag har fått ovälkomnande vibbar i Nickby. Många gånger när jag klivit av bilen ställer sig någon för att stirra på mig. Jag ser tillbaka, nickar, men stirrandet forsätter som om jag var en teaterpjäs, som om det fanns en fjärde vägg mellan oss.
Å andra sidan stod två mopedkillar med halvkriminell uppsyn utanför biblioteket och rökte när jag gick ut.
– Hyvää päivää, sa de till mig så otroligt hövligt att jag viskade fram mitt svar.
– Päivää.
Jag blev bara så överrumplad.
Kanske verkade jag själv ohövlig den gången.
Det är bara känsliga människor som jag som fastnar i funderingar av detta slag.
Eller kommer folk ihåg min mamma? Jag vet att jag liknar henne på pricken. Men det är snart sextio år sedan hon flyttade bort. Tanken på att någon skulle minnas henne är helt orimlig. Och de personerna är nu själva sjuttio, åttio och nittio år gamla, eller äldre, förstås.
Fostersystrarna skickade ofta bilder. De betjänade i affären i folkdräkt. De målade ägg på påsken. Firade jul. De skickade en bild av de tre syskonen vid moderns och faderns grav, stående i rad bakom gravstenen. På nästa bild saknades en av systrarna, Eeva, och hennes namn hade tillkommit på stenen. Det var rörande.
Det var länge sedan jag såg bilderna – jag undrar om de finns kvar eller om mamma har kastat bort dem, jag hittar dem inte längre i mitt barndomshem – men jag mindes exakt hur stenen såg ut.
Jag gick omkring på gravgården på måfå och sökte en mycket bred och ganska låg sten, mjukt välvd upptill.
När jag sedan upptäckte den började tårarna bara rinna. Det kändes heligt att gå fram till den. Till en början kände jag blygsel – föräldrarna dog långt före jag blev till. Skulle jag ställa mig inför dem skulle de se förbi mig. Eventuellt skulle Liisa-täti skärpa blicken. Jag skulle säga att jag är dotter till hennes fosterbarn, och hon skulle lysa upp. Hur mår din mor nuförtiden?
Jag bär sällan mina ringar. Idag råkade jag ha vigselringarna på min vänstra hand och fyrklöverringen på andra handen – allt är i guld. Fykrlöverringen är från ur- och guldaffären, graverad av Maija-Liisa. Inskriptionen lyder Kertulle Liisa-tädiltä 1955. Jag har någon gång frågat min mamma vad det var som hände det året. Det var ingenting speciellt, svarade hon. Det var bara ett minne från fostermamman till nittonåringen.
Men sedan tänkte jag på systrarnas brev och gåvor till mig, personligen, ända sedan jag föddes och ända tills de dog. I vuxen ålder vet jag hur mycket det krävs för att hålla kontakt med människor som man aldrig ser – de måste verkligen ha velat vara en del av mitt liv.
Plötsligt förstod jag att jag har rätt att vistas där och att sakna dem. Det var rentav orimligt att jag inte besökt dem tidigare. Jag önskade att jag hade tagit med mig blommor, kanske gula narcisser, eftersom jag mindes sådana bilder från vårt album. Jag hörde Saaras röst i öronen. De talade en så vacker finska, allihop, men det är bara Saaras röst som jag minns exakt när jag lystrar.
Och plötsligt stod de bakom gravstenen alla tre.
– Jag skriver om tre syskon som liknar er lite grand till det yttre, men inte mycket. Men de bor i ert hus.
Det är uppenbart att det inte stör dem det minsta. Deras tillvaro är öppen och ljus och genomsyrad av sanning: en saga rubbar den inte.
Det är de kvarlevande som kanske kommer att känna att jag snyltar på deras arv. På det sättet är jag som min mamma var hos fosterfamiljen: närvarande, inneboende, en livslång vän, men ändå inte en blodsläkting, ändå inte en arvinge. Överöst med nåd, kärlek, tid, gåvor och medkänsla, men inga rättigheter. (Och det precis som det ska vara, förstås. Aldrig har min mamma känt något annat – tvärtom tror jag att kampen har handlat om att handskas med den enorma tacksamhetsskulden – som i sin tur jag är övertygad om att fostersystrarna inte ville höra talas om.)
Om man ser mitt skrivande som ett försök att lägga beslag på någon annans historia är det förstås besvärligt.
Men detta är också sant: Jag har inte valt mitt arv. (Jag talar hela tiden om det osynliga, andliga arvet.) Detta är mitt enda arv. Det går in i Nickbybornas välde, och det kan inte hjälpas. Det är det enda jag känner till som har format min mamma.
Och detta måste också sägas: det är inte ett faktiskt, existerande Nickby, det är inte ens ett historiskt Nickby.
Jag skulle så vilja förklara att jag skriver om ett inre Nickby, ett fiktivt sådant som aldrig har funnits. Det är en symbolisk plats för helande. En plats där man mellanlandar i sitt liv, tankar, fyller på med proviant. Lite som mentalsjukhuset i trakten var. Det är aldrig meningen att man ska förbli där. För min mamma var det inte heller meningen att hon skulle bli i Nickby för gott. (Att jag ändå anstränger mig för att söka upp bilder och lokalhistoria handlar om min personliga längtan efter rötter, men det är liksom ett fristående projekt.)
Jag drömmer om denna konflikt ibland på nätterna. Vi tänker oss tanken att min bok skulle bli utgiven. Så oerhört många människor kommer att känna att jag inte har någon rätt!
En natt drömde jag att jag smög in i huset på Stora Byvägen och plockade ner ett brunbetsat väggur. Det var ett Junghansur med pendel. Hemma ångrade jag mig. Jag må ha upplevt att jag har rätt att plocka åt mig klockan men sanningen är att de efterlevande kommer att sakna den. Kusinbarnen och kusinbarnbarnen, om de finns. Jag smög tillbaka in i huset, köksvägen, och hängde upp den på nytt.
En annan natt samtalar jag med en kvinna som liknar Eeva på ungdomsbilderna. Vi är samtida och jämngamla, så jag tror att det är modern, Liisa-tätis, systrars barnbarn. (Jag har undersökt släktträd på sajter som MyHeritage, och tänker mig att systrarnas kusiner gott kan ha fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn innan de dog, men problemet med MyHeritage är att man inte kommer åt namnen på de levande.)
– Jag skriver om familjens hus. Tror du att det stör dem? frågar jag kvinnan.
– Nej, naturligtvis inte. Det är ju bara en historia om ett hus, svarar hon.
Då erkänner jag att jag också skriver om tre kvinnor som har liknande yrken som två av systrarna hade, och det är troligt att många läsare gör kopplingen. Men för kusinbarnbarnet har det ingen betydelse. En historia är en historia, säger hon.
I vaket tillstånd vidrör jag tanken att min bok faktiskt skulle bli utgiven och att den sedan skulle bli utsatt för kritik som handlar om min rätt till ‘arvet’. Jag känner själv att jag inte har tagit någon annans berättelse utan bara återgett min egen. Drömmen hjälpte mig att inse att det är så jag resonerar. Men som försvar inför omvärlden är min insikt förstås helt värdelös. Tänk nu om jag skulle svara: det är okej, jag fick lov av släkten i en dröm. Jag ryser bara av tanken på hur det låter.
Boken verkar ha varit den dominerande handboken inom yrket ända sedan den skrevs och i trettio, fyrtio år framöver. Min mors forstersyster Saara, som är min roman-Evas förebild, var finskspråkig, och jag utgår från att hon läste boken på finska. Jag föreställer mig att hon inte fäste sig vid den manliga formen – hon uttalade sig alltid om sitt ‘manliga’ yrke med humor och tycktes inte alls ta illa vid sig när syskonen kallade henne för familjens son.
På fullaste allvar. 