processen – På fullaste allvar.

Trögt!

Jag borde ha bok nummer tre klar den tionde januari. Det går trögt just nu.

Dels tyckte förläggaren att det lät som en så tydlig fortsättning till Goda moder att trean, Ljusets källa, egentligen är samma bok. Den tanken hämmar mitt skrivande. Jag har ju bytt person och tempus och om det blir så att böckerna slås ihop måste jag skriva om allting i tredje person imperfekt (Ljusets källa är skriven i första person och presens). Jag försöker låta bli att tänka på det och bara se till att få berättelsen ner på papper. Det går snabbt att skriva om den sedan, om det behövs.

Dels greps jag av panik när min svägerska sa att hon och svärfar prästen kommer att köpa den i julklapp åt alla nästa jul. Jag vill kanske inte att någon jag känner ska läsa. Det blev så konkret och tydligt i höstas på bokmässan att det är helt omöjligt för människor att skilja mellan verklighet och dikt om det är någon som de känner som har skrivit en roman.

Tydligen har jag sagt någonting åt det hållet högt någon gång. Jag var hemma hos mina föräldrar på juldagen och la fram gravad lax när jag hörde vad min sexåriga son satt och sa till min åttiotreåriga mamma i soffan.
– Min mamma har skrivit en bok och hon fick tusen euro för den på bokmässan. Men hon vill inte att du ska läsa den, mommi.

Min man skrattade nästan ihjäl sig. Det är honom sonens kaosgen kommer ifrån. Viljan att skapa oordning så att det blir ett paradigmskifte efteråt.

Det är sånt som gör att det är lite trögt just nu: press och inre motstånd. Jag är nästan tillbaka i ruta ett och undrar om jag överhuvudtaget har rätt att skriva.

Ny idé.

Jag har tittat lite på Månskuggans dotter (boken om Ainu) på nytt och fattar varför den aldrig kommer att bli utgiven. Det kan hända att Norstedts och S&S efter några sidors läsning tänkte att texten är ytterligare ett bidrag till den tjocka högen med självbiografiska manus skrivna av pensionärer. Det som jag själv kom på är att den dessutom känns torftig och dokumentär och lite svårtydd plus att den har det som jag alltid själv har skrattat så otroligt teatraliskt och arrogant åt: det som mina filmutbildade vänner kallar för ett Arkada-slut.

Arkada-slut? undrar du. Jo, slut av typen ”jag vaknade upp och allt var en dröm”. Man backar hela storyn för att kamouflera alla svackor i logiken och slipper skriva ett elegantare slut. Problemet med det är att [spoilervarning] Mulholland Drive enligt den definitionen också har ett Arkada-slut och är genialisk och funkar. Så man tror att man kan pull it off där man skriver i sin källare och hoppas i sin ensamhet på att vara en ny David Lynch.

Jag får tänka som min äldsta sons lärare som brukade säga moka on lahja. Misstag är inte bara okej – de är gåvor! Man lär sig mer av sina misstag än av sina framgångar.

Ååh. I morse i duschen fick jag plötsligt en ny idé.

Tvillingtjejerna Amelie och Belinda är sexton och måste spendera hela sommaren hos mormor, långt ifrån sina vänner och utan Wi-Fi. De brukar inte komma särskilt bra överens. De är väldigt olika men tävlar ändå i allting, tvillingar som de är, men nu måste de samarbeta. De har bara varandra.

Farmor ska flytta ifrån sitt stora hus in i en lägenhet senare på hösten och börjar redan nu gå igenom sina saker. Tvillingarna hjälper till och älskar att plocka bland papper och minnessaker.

Men farmor svarar inte när de vill veta sånt som man blir nyfiken på. Vem har farmor fått det här smycket av och vad betyder inskriptionen? Vem är de här vykorten från och ska de sparas? Men farmor, är det faktiskt du på den här bilden? Varför är du klädd så där? Är det där din mamma? Vilka är de här finklädda människorna på den här skärgårdsverandan?

Och eftersom farmor bara blir ledsen och tystlåten när de frågar …

… hittar de på en egen story utgående från alla ledtrådar de hittar i huset och utifrån de lilla deras pappa vet. De har begränsad datatillgång så de skippar Snapchat och Tiktok etc för att kunna använda tiden och datan på att googla istället.

PANG! Det blir min nästa bok. Jag behåller titeln Månskuggans dotter. Det är exakt vad två sextonåringar i Tru Blood- och Twilightåldern skulle kalla sin berättelse för.

Attans Dawson.

Under veckan som gått har jag sett några säsonger av Dawson’s Creek. Serien blivit populär på nytt. Eftersom min tilltänkta publik är samma som dess faktiska publik kan jag ju passa på och fundera på vad det är i den som håller tidens tand så bra att folk vill streama den tjugo år senare.

Hu! Jag undrar om jag tänkte på att de vuxna i serien beter sig sämre än barn. Jag undrar om jag gick med på att Dawson och Joey är femton i säsong ett? De enda som har outvecklad frontallob (den som gör att man under puberteten ibland har svårt att se konsekvenserna till sina handlingar till exempel) är Dawson’s föräldrar och engelskaläraren.

Hittar åtminstone en grej som håller för tidens tand. Spänningen mellan Joey och Dawson är handgriplig och i någon av de senare säsongerna driver de med tittaren. Den här kyssen, var det nu bara en cliffhanger för att tittaren ska titta vidare och hoppas på mer?
De kunde lika gärna se rakt in i kameran som Fleabag.
– Will we or won’t we?

Jag var tjugonånting när den gick på teve och jag såg bara delar av säsong ett på den tiden. Nu ser jag säsong två och enstaka avsnitt från de övriga säsongerna och inser att sjutton också, vilka sammanträffanden… Plotten har alltför många gemensamma drag med min. Gahh. Det stör mig så vansinnigt men det kan jag inte ändra på nu.

Det minsta sammanträffandet är så likt att jag bara måste ändra i min text: det första Dawsons Joey och min Hanna målar i bildklassen är ett stilleben med frukter. Det är inte viktigt för berättelsen ens så jag ger mig. Du får behålla den, Joey. Enjoey! (Förlåt.)

Lägesrapport.

De senaste två månaderna har jag:

– skrivit ut nittiotalsboken
– läst den med rödpenna
– infogat ändringarna
– skrivit om slutet
– skrivit ut den för förlaget
– återgått till femtiotalsboken
– skrivit om dess början
– hittat upprepningar och andra skönhetsfel på samtliga sidor
– åtgärdat dessa
– skrivit ut den för förlaget.

Nu är båda klara. Jag ska inte peta i dem mer.

För första gången sedan 2012 (eller egentligen 2001 beroende på hur man räknar) har jag inte en halvfärdig bok i byrålådan.

Huddingemetoden. Kind of.

Det har varit lätt att skriva fluff och med fluff menar jag vardagliga händelser, miljöbeskrivningar, dialoger.

Lite svårare har det varit att skriva om sådant som väger tyngre – dialoger och tankar som beskriver ensamhet, avund och vilsenhet till exempel. Kan inte tro att det är ovanligt eller ens lite intressant att det funkar så.

Men något slags rekord i jobbighet slogs i torsdags. Jag visste att jag måste beskriva hur Hannas ångest kan ta sig i uttryck och hade dragit mig för det.

Jag satte igång med den stora rubriken ångest i huvudet och jag skakade och rös. Fingrarna träffade inte rätta tangenter hur jag än försökte få dem att sluta darra. Mådde fruktansvärt illa också. Hittade ingen vila i huvudet eller utanför. Levde bokstavligen igenom det som jag beskrev i text. Såg skuggor, skrämdes för mitt eget hem. Det enda jag kunde var bara att pressa ur mig orden på skärmen.

Men när kapitlet var klart satt ångesten kvar.

Sedan kom jag ihåg någonting jag brukade göra när jag hade ätstörningar som tjugoåring. De var mycket milda och gick egentligen bara ut på att jag fick ångest efter att jag hade ätit. Jag kom intuitivt fram till Huddingemetoden utan att ha hört om den. Det var en behandlingsmetod som man kom på på Huddinge sjukhus när man behandlade människor med ätstörningar – efter att patienten hade ätit vistades hen i ett hett rum på 40°. Värmen lindrade ångesten som brukar slå till efter maten. Själv hade jag inte tillgång till varma rum (inte ens bastu trots att jag redan då bodde i Finland) men tappade istället upp ett hett bad, sjönk ner och lät andningen lugna sig och hjärtat sluta banka där i värmen. Viljan och samtidigt rädslan att kasta upp försvann.

Nåväl. Nu har vi inget badkar, men jag har fyra barn som producerar mycket tvätt, och torktumlaren är i gång nästan varje dag. Jag tog min laptop och satte mig i den heta blåsten på tvättrumsmattan. Lugnade mig så småningom. Noterade att det blir många stavfel när händerna skakar. Redigerade det jag nyss skrivit, i lugn och ro.

Är det för specifikt för att vara ett skrivartips för vem som helst? Jag tycker nästan inte det. Testa värme!

Och nu har jag gnällt över samma sak flera gånger redan men here we go again: Visst tänker man sig att plågsam text blir extra bra? Kan rapportera att det är chockerande osant.

Får återgå till texten tror jag, kanske rentav precis nu.

Snäckor.

Det känns som om skrivandet vore en miljard gånger heligare än själva texten.

För nu händer det igen. Jag ser gåtfulla objekt när jag sover eller fäster mig envist vid vissa bilder när jag är vaken. Vänder och vrider på dem. Tecknar dem i huvudet.

Sedan skriver jag utgående från dessa fragment.

När jag sedan hittar bilden i sitt sammanhang i verkligheten, bilden som för mig antingen varit helt ny – eller som det sedan visar sig, vansinnigt gammal och därför bara bortglömd – känns som om det inte var jag som skrev utan något annat. Inte någon annan utan precis så: något annat. Och blir alldeles skakig. Visst, mera van nu, men fortfarande skakig och rörd. Landar snabbare från chocken numera. Börjar tro att det är så här det funkar, börjar ta det för givet.

Det är inte ord och minnen och händelser som driver mig vidare, det är suddiga bilder, små smulor som leder in i en labyrint, och – tror jag – ut ur den till slut. Som om någon ville (ja, tvärtom nu, någon, inte något) att jag skrev.

Man kan få hybris när man tänker på det.

Man kan känna sig lite utvald i hemlighet.

Man då är det bara att läsa ett stycke ur den faktiska texten – nu uppe i cirka 180 000 tecken, nästan halvvägs – för att slås ner till markytan igen. Så banalt och vardagligt. Måste skratta när jag uttalat ordet dåligt för det är annars en så bister och modfällande dom.

Jag vet inte varför det är så. Om det är så för alla som skriver. Att idén är så mycket klarare och renare och heligare än det man får ner i text.

Bok nummer två blir en ungdomsbok, och jag tror att bok nummer ett egentligen också är det.

snacka — Just nu handlar mina bilder om snäckfossiler.

Junos styvsyster.

Min andra huvudperson börjar växa fram och blomstra och jag skriver febrilt.

Min son kommer in från sin kvällstur på cykel. Han tar te och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. Jag tar av mig hörlurarna. Han undrar hur det går. Jag säger att det går bra nu och att jag tror att jag börjar veta hur huvudpersonen är, hon som jag skriver om numera. Det blir en personlig tonårstjej.
– Försöker du skriva coolt som en tonåring? frågar han roat.
Det kommer mamsen inte att klara av. Han känner både skräck och förtjusning inför mitt misslyckande.
– Jag skriver som tonåringar pratade på 1990-talet.
Han nickar och vill veta vad det är för stil på boken. En skräckis äntligen, eller mera drama bara?
– Kanske drama. Hon är en mysig typ. Hon försöker vara snäll inför sina föräldrar men i huvudet svär hon på engelska, bara en sån sak.
– Men hey! That’s so me!
– Men vad gulligt. Försöker du också vara snäll inför dina föräldrar?
– Nej.
– Så du svär bara på engelska i tankarna.
– Eh, ja.
Han försvinner skrattande ner i sin hoodie som en sköldpadda.

___

Jag har rosa hörlurar och lyssnar på Deep Focus-spellistan på Spotify och varvar med Amanda Jenssens Happy Land och Carolas Fångad av en stormvind och med vad som helst av Adele, och vad som helst av Amanda Jenssen också förresten.

Skriver 4000 ord på en dag idag, för jag bara vill vistas med huvudpersonen så länge som möjligt. När pomodoro-timern plingar time is up, 25 minuter har gått, vill jag inte sluta för jag är ju exakt mitt i. Men jag sliter mig ifrån texten med våld, och rusar tillbaka så fort pausen är över –

Hej,
älskade,
rara
tjej.

Så mänsklig du är.
Så falsk.
Så olik dina jämnåriga.
Så tafatt med killar. Du måste jobba på din personlighet där, vännen.
Men så rolig du är annars! Så nördig!
Och så klok, ändå.
Hur kan du vara så klarsynt?

Märker man månne det när man läser?
Eller krävs det att man bär henne inom sig, så som jag gör?
Jag tror att det krävs.
Men jag ska jobba vidare. Det var ju det som var min uppgift. Förmedla henne.

Några av mina absoluta favoritpersoner är Juno i Juno, Hazel i Förr eller senare exploderar jag, Poppy i Happy-go-lucky, den lite gotiska dottern Becca i Californication, Elin och Agnes i Fucking Åmål, självklart. Hemska, älskade Hannah i Girls förstås och alla fem Skam-tjejerna men kanske ändå allra mest Sana. Jag ser hennes skrattgropar framför mig just nu. Hej allihop, alla heliga härliga kvinnor! Här kommer er lilla styvsyster. Lär henne allt ni kan, för hon är helt ny i världen.

Ofin.

Min tonåring ligger på soffan idag. Febertermometern visade 39,9 precis. Febern har slutat stiga, för han känner sig mindre skakig än på morgonen.

Vi samtalar om min bok.

Min svärmor vill absolut läsa den. Jag behöver ju faktakoll av någon som levt på femtiotalet, och det vore naturligt att hon skulle vara den. Hon är ju dessutom en stor bokkännare med rätt universitetsexamen. Trots sin vänliga och sakliga uppsyn är hon en litterär allätare som säger saker som ibland behöver man läsa om ett riktigt ruskigt mord.

Men jag låter ju ingen utanför skrivargruppen läsa boken. Så länge den består av utprintade papper är den … för privat.

Min tonåring är road. Han tycker att det är kuriöst att jag tvekar med att låta hans farmor läsa den. Humorglimten tänds i hans ögon.
– Är den ofin?
Jag skrattar högt. Det är farmors eget ord för böcker med mycket sex i.
– Nej. Men det finns en man som misshandlar sin fru med glasskärvor.
Jag tycker min tonåring ser lite imponerad ut nu. Antingen det, eller rädd för den mamma som borde vara hans trygghet och läkedom när han kämpar med influensafeber.

Riutula.

Jag är konflikträdd och det är kanske mitt allra största hinder just nu. Frestelsen att skriva fantasy istället infann sig. (Fast fantasyförfattare tampas säkert med precis lika stort passionerat motstånd som alla andra författare.)

Jag har redan skrivit om hur rädd jag är för att Nickbybor som minns 1950-talet och mina tre damers eventuella blodsläktingar ska avsky min lilla bok. Det föds en förväntan om realism så fort det finns några markörer. Mina markörer är kända personligheter. Jag använder ingens rätta namn men har jag lånat drag av dem. Och så har jag förstås skrivit om många orter och byggnader med sina rätta namn. Då hajar man till när resten inte stämmer med verkligheten. Nej, så där såg vi inte på sinnessjukhuset. Eller Nej, den filmen gick garanterat aldrig på den lokala biografen. Eller än värre – tänk om jag missförstått någonting grundläggande i sättet att tänka. Någonting som inte kan ursäktas med fraser som föregångare inom sin generation eller individuella skillnader. Hu!

Hur ska jag då kunna stå för den bild jag ger av barnhemmet? Det behövs inte mycket för att räkna ut att jag skriver om Riutula. Det var världens nordligaste barnhem, och ett känt sådant. Också om jag inte skriver ut namnet berättar jag att det ligger vid Muddusjávri.

Man behöver bara googla för att läsa allt om barnhemmets första decennier. Föreningen KFUK hade en nyhetsbulletin där man i detalj kunde läsa hur det gick för ekonomin, vilka utmaningar personalen ställdes inför, till och med hur barnen (och till en början de åldringar som fanns där) mådde och utvecklades. Barnen diskuterades med namn. Läs till exempel denna artikel av grundaren Naëmi von Bonsdorff, rubrik Lappland. Berättelsen om hästen som fastnade i myren och dog är förresten en sann händelse.
Barnhemmet hade en amerikansk fadderorganisation bakom sig. YLE:s kameror var på plats när amerikanarna kom med flygplan lastat med julklappar. (Min mamma står längst till höger i den allra första bilden vid staketet men annars är filmen betydligt yngre, från 1965.)
Det har blivit något av ett exempel för språklig och kulturell kränkning och nämns ofta när man talar om tvångsförfinskning.
Mängden första- och andrahandskopplingar till barnhemmet måste vara otaliga. Nejdens (alla?) barn gick i skola där ända till 1970-talet. Många har haft sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar där, eller ännu äldre släktingar. Mängden berörda människor än idag borde med andra ord vara enorm.

Och det är så många svåra ämnen som knyts samman i ett 1. barnhem 2. i Lappland. Det socioekonomiska. Det språkpolitiska. Kulturernas krock. Rasförtrycket.

Människor tenderar reagera starkt när någon berättar en historia som inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Jag har läst och hört så många intervjuer och reportage och vet med säkerhet att alla barn upplevde sin tid i Riutula olika beroende på vilket årtionde de var där, om de var finländare eller samer, om samerna kunde finska eller inte, om barnen hade sina föräldrar i livet eller inte, och så vidare.

Riutula var ett barnhem men där fanns barn som inte var föräldralösa. De gick där i skola och bodde på internat under läsåret. Avstånden var för långa för att de skulle kunna bo hemma, och barnhemmet låg dessutom isolerat av väder och islossning under långa perioder. Dessa barn såg sina familjer på påsken och på julen, och på somrarna var de hemma. Många familjer var renskötare. (Filmen Sameblod skvallrade om motsvarande system i Sverige). 1963 byggde man äntligen en landsväg till Riutula och från och med då åkte barnen hem också över veckosluten.

Varför hade föräldrarna överhuvudtaget skickat dem till Riutula, kan man fråga sig. Jag känner till två orsaker. Det ena var att föräldrarna ville att barnen skulle lära sig finska. Finskakunskaperna gav den enda vägen till bildning. Det andra var att föräldrarna inte hade råd att ta hand om sitt barn under efterkrigstiden. Lappland var fattigt under återuppbyggnadens tid. Barnhemmet garanterade förutom bildning även mat, värme och hälsokontroller.

Mycket av det här är relativt nytt för mig. Innan jag började forska trodde jag att min mamma och hennes bror var de enda i Riutula som hade sina föräldrar i livet. Och nu misstänker jag ett värre sår än jag tidigare förstått. Var hon och hennes bror de enda icke-föräldralösa som inte fick åka hem över sommaren?

Människornas kommentarer i YLE:s Riutula-artiklar ger en försmak av de reaktioner som jag är rädd för. Läs på, snäser en kommentator åt en annan när kommentaren inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Varför gnäller Riutulabarnen, de var ju nejdens rockstjärnor med sina amerikafaddrar och med alla kameror upptryckta i ansiktet, skriver en annan. Ni ljuger, vi fick visst prata samiska så mycket vi ville, det var aldrig någon som förbjöd det, skriver ytterligare en annan. Ingen tar tidpunkten i hänsyn! Alla ropar i mun på varandra! Ingen tar i hänsyn att språkpolitiken förändrades under årtiondenas lopp. Inte en enda antyder att den förstår det subjektiva med en upplevelse. Inte ett enda medgivande av typen Jag såg att vissa barn hade det mycket svårare än jag och Jag vet att tanterna var mycket strängare på 1940-talet men själv hade jag det bra. Det skulle vara så lätt om man inte vore känslomässigt så engagerad. Antingen arg och sårad, eller av någon annan anledning så traumatiserad att man vägrar erkänna en sanning grymmare än ens egen.

Ja, jag drar ut på skrivandet just nu. Det är inte bara konflikträdslan som stör mig. Jag har ett svårt kapitel framför mig. Det är svårt rent tekniskt eftersom det utspelar sig på sommaren. Hur ska jag förklara allt som jag skrivit ovan elegant så att det inte blir för faktaspäckat, i en drömsekvens dessutom? Känslan av att vara mer övergiven än någon annan – på ett barnhem vore oerhört relevant.

Jag gör ett försök.

Ei millään pahalla.

Min man står redan i hallen iförd ytterrock och skor. Vi andra avslutar vår frukost. Innan han går berättar han att han har skickat en del texter till sin före detta kollega. En copywriter som han lärde känna under sin tid på en stor reklambyrå. Den tiden var för länge sedan, före, under och efter millennieskiftet.
Det har varit mitt jobb att kolla igenom texter inom vår gemensamma firma men jag är lättad. Jobben inom firman fyller ändå inte upp mina fem veckodagar längre. Jag har (oentusiastiskt) till och med sökt några jobb för första gången sedan 2003.

– Men vad ska jag jobba med? frågar jag ändå.
– Du ska nog skriva din bok.
– Jag är skeptisk.
Det är tonåringen som inflikar en protest. Hans grej är ärlighet och rakhet. Det fina är förstås att han tror att jag kan handskas med det. Jag skrattar.
– Låt mig förklara. Du går omkring i en bokhandel och ser en bok ligga där bland en massa andra böcker. Stora sameboken. Eller nån annan bok. Skulle du faktiskt ta och köpa den då?
– Nej.
Jag skulle faktiskt inte köpa Stora sameboken, det han han rätt i. Inte av illvilja eller ointresse. Det skulle vara ett helt omedvetet beslut att ‘inte köpa den’. De flesta böcker jag numera köper
1. kommer med författarens signatur för författaren är min vän
2. laddar jag ner som ettor och nollor till min Kindle
3. slår jag in åt mina barn, gudbarn och vänner.

– Precis. Ingen köper böcker, mamma. Ei millään pahalla*.
– Jag tror att mamma har fler berättelser på lager. Det är nog inte sameböcker allihop, säger hans far.
Men det är ju inte det samiska temat som är sonens argument. Det är den tryckta berättelsen han har slutat tro på.

– Men jag har varit skeptisk förr. Kommer du ihåg när jag hade ångest för att ni hade bjudit in över hundra vänner på fest en gång? Jag trodde inte att ni hade så många vänner. Jag var rädd för att ni gjorde bort er.
– Jag minns.
– Men sedan kom det ändå hundra gäster.
Han grimaserar åt grapejuicen och samlar sina frukostkärl: skolan börjar, och han har sagt sitt.

___

*”Inget illa ment.”