samerna – På fullaste allvar.

Ny idé.

Jag har tittat lite på Månskuggans dotter (boken om Ainu) på nytt och fattar varför den aldrig kommer att bli utgiven. Det kan hända att Norstedts och S&S efter några sidors läsning tänkte att texten är ytterligare ett bidrag till den tjocka högen med självbiografiska manus skrivna av pensionärer. Det som jag själv kom på är att den dessutom känns torftig och dokumentär och lite svårtydd plus att den har det som jag alltid själv har skrattat så otroligt teatraliskt och arrogant åt: det som mina filmutbildade vänner kallar för ett Arkada-slut.

Arkada-slut? undrar du. Jo, slut av typen ”jag vaknade upp och allt var en dröm”. Man backar hela storyn för att kamouflera alla svackor i logiken och slipper skriva ett elegantare slut. Problemet med det är att [spoilervarning] Mulholland Drive enligt den definitionen också har ett Arkada-slut och är genialisk och funkar. Så man tror att man kan pull it off där man skriver i sin källare och hoppas i sin ensamhet på att vara en ny David Lynch.

Jag får tänka som min äldsta sons lärare som brukade säga moka on lahja. Misstag är inte bara okej – de är gåvor! Man lär sig mer av sina misstag än av sina framgångar.

Ååh. I morse i duschen fick jag plötsligt en ny idé.

Tvillingtjejerna Amelie och Belinda är sexton och måste spendera hela sommaren hos mormor, långt ifrån sina vänner och utan Wi-Fi. De brukar inte komma särskilt bra överens. De är väldigt olika men tävlar ändå i allting, tvillingar som de är, men nu måste de samarbeta. De har bara varandra.

Farmor ska flytta ifrån sitt stora hus in i en lägenhet senare på hösten och börjar redan nu gå igenom sina saker. Tvillingarna hjälper till och älskar att plocka bland papper och minnessaker.

Men farmor svarar inte när de vill veta sånt som man blir nyfiken på. Vem har farmor fått det här smycket av och vad betyder inskriptionen? Vem är de här vykorten från och ska de sparas? Men farmor, är det faktiskt du på den här bilden? Varför är du klädd så där? Är det där din mamma? Vilka är de här finklädda människorna på den här skärgårdsverandan?

Och eftersom farmor bara blir ledsen och tystlåten när de frågar …

… hittar de på en egen story utgående från alla ledtrådar de hittar i huset och utifrån de lilla deras pappa vet. De har begränsad datatillgång så de skippar Snapchat och Tiktok etc för att kunna använda tiden och datan på att googla istället.

PANG! Det blir min nästa bok. Jag behåller titeln Månskuggans dotter. Det är exakt vad två sextonåringar i Tru Blood- och Twilightåldern skulle kalla sin berättelse för.

Feberyra.

Ainu drabbas av hög feber på vårvintern. Hennes överhettade hjärna framkallar en bild på en samisk familj. Hon känner på sig att hon sett familjen tidigare men funderar inte länge – människorna på bilden vaknar till liv och hon får annat att tänka på.

Men jag vet ju.

Hon har sett familjen på en målning från 1937 (1938 enligt vissa källor). Hon måste ha varit liten, två år gammal, och bilden har etsat sig in i hennes undermedvetna för att babyn på målningen har både en mamma och en pappa, och en ren.

Målningen fanns i Enare kyrka som brann upp i februari 1940 efter en rysk bombning. Kyrkan förstördes, tavlan gick att rädda. Och jag kan inte för mitt liv komma ihåg var jag har läst det här som följer. Synd, för jag tycker det är lite roligt om det är sant.

Jag har nämligen för mig att målningen restaurerades i Ateneum i Helsingfors och att konservatorn, sydfinnen, inte var så insatt i renar. Det var målningens nedre högerkant som var förstörd, där var renens hals var. Konservatorn målade en rak och hårfri hals där det borde finnas lite ‘skägg’ (kurkkuparta), i synnerhet på den här rackaren, som lär vara en rentjur. Jag försöker föreställa mig tillfället då den släthalsade renen avtäcktes i den nya kyrkan 1952 inför den samiska församlingen.

Jag bildgooglar renhanar i olika åldrar och undrar om inte hornen på målningen också är lite konstiga, de står liksom rakt upp fast de egentligen kanske borde följa ryggen en liten bit innan de vänder uppåt. Nåväl. Jag är exakt lika oinsatt som den nyländska konservatorn men till skillnad från hen lever jag ju med Google och bildsök.

Själv kommer jag ihåg tavlan från ett vykort som vi hade på en anslagstavla hemma när jag var liten. Jag har försökt hitta en bra bild på tavlan, förgäves, och tycker att Instagram faktiskt är den bästa källan här om man vill se en skymt av den.

Däremot finns det bra bilder på konstnärens andra verk.

fullsizeoutput_11 Konstnären heter Väinö Saikko (1893–1952) och Bukowskis och Hagelstams får bjuda på dessa andra, tidlöst vackra målningar istället.

fullsizeoutput_10 Jag gillar dem. Är djupt avundsjuk på förmågan att få lite olja på en pensel att lyda. Förmågan att framkalla en känsla på en duk, att återge bild som man ser så tydligt i tanken.
fullsizeoutput_12

// EDIT 21.3.2018
Nu vet jag att mitt minne ljög åtminstone delvis. Jag har suttit några dagar i nationalbibliotekets arkiv av andra orsaker, men passade på och sökte på detta. Jag hittade en bild på målningen före branden och renen ser exakt likadan ut före och efter branden (Suomen kuvalehti nr 44, 5.11.1938). Kan det vara så att det var den ursprungliga målningen som väckte munterhet?

Kuslig kusin.

Nu ska jag skicka manuset till olika förlag. Kunde min bok vara en ungdomsbok? Jag vet inte. Jag klickar omkring. Norstedts, W & W.

Det är helt irrelevant att Ainu är tonåring. Jag beskriver inte tonåren på ett häpnadsväckande igenkännligt sätt. (Hon är inte klar med sin barndom. Frågan är om hon någonsin blir klar med sin barndom.) Jag klickar ändå även på Opal. Förresten vill jag se vem det var som vann barnbokstävlingen jag deltog i 2016 eller var det 2015? Klickar mig sedan vidare och –– det här är riktigt kusligt och jag känner tusen känslor. Driver någon med mig?

NÅGON HAR SKRIVIT EN SYSTERBERÄTTELSE TILL MIN!

HUVUDPERSONEN HETER ÁILI. Tack och lov att jag bytte från Aili till Ainu i december.
DET ÄR EN VARG PÅ PÄRMEN.
DET ÄR EN INSJÖ PÅ BILDEN.
DEN HETER MIDNATTSLJUS. Hur mycket skriver jag inte om midnatt, ljus och mörker i min bok? Frithjoffs saga, kyrkogården där midnattens barn vilar?
DET HANDLAR OM SAMER.
DET HANDLAR OM ATT HITTA SIN STÄLLNING OCH IDENTITET I RELATION TILL EN URÅLDRIG SHAMANISTISK KULTUR.

Förlåt att jag skriker i text. Men vad ska jag göra? Är det här bra eller dåligt för mig?

Screenshot 2018-01-25 14.38.34

Tre ställningstaganden.

MÅNDAG

Jag står vid ett marknadsstånd på Senatstorget och funderar på att köpa ett par renskinnshandskar. Jag är osäker och ny. Men jag har läst vad jag kommit över. Jag har lärt mig att renskinn är ett oerhört material och har olika egenskaper beroende på var skinnet suttit. Jag vet inte var detta skinn suttit. Men åh, vad det är mjukt. Min svägerska står bredvid mig och väntar. Hon har redan köpt ett par åt sin mamma och jag bävar för att göra det rätta.

Jag har läst ju guidelinjer som samerna själva skrivit. Kunskapen, vetskapen förpliktar och ekar i minnet. Köp aldrig någonting som kopierar samisk stil, inte ens halvdant.
Hur vet man om du är på väg att köpa kopior? Fråga. Kolla efter etiketten som intygar att det är sámi duodji, äkta samiskt hantverk.

Man kan undra om den politiska korrektheten gått för långt här. Och det är många som undrar. (Väldigt få samer.) Och det korta svaret borde nog lyda: nej, det har den inte.

Det långa svaret skulle inkludera en hel drös med argument. Vi talar om ett folk som blivit fråntagna mycket av sina marker (YouTubeklipp, info på finska) ett folk som inte längre kan livnära sig på fiske på grund av att den finska staten hellre ger fiskeritillstånd till turister. Ett folk vars rike delats (artikel på finska skriven av en laxfiskande same) med linjal i fyra riken, av härskare av andra folkslag precis som under kolonisationen av Afrika. Samerna lever också konstant med det faktum att det är andra människor som berättar deras historier. Jag har inte hittat någon transkription av det tal som sametingets president höll 2014, men hon lär ha sagt: det är fint att det samiska får salt mer synlighet, men det är problematiskt att det är andra som berättar våra berättelser. Jag tänker på detta. Tänker på världen som nu överröstar samerna med sina exotiserande himla trollsagor. Jag blir alldeles vansinnig när jag lever mig in i den känslan. Så frustrerande att höra sin egen berättelse framförd inför andra av någon annan, kanske av någon med större karisma, större resurser, trovärdigare röstläge och större publik samtidigt som berättelsen är oigenkännlig, beströdd med missuppfattningar och projiceringar. Vad kan man göra annat än harkla sig och säga att den berättelse du framför är kränkande och stereotypiserande, och ta risken att framstå som någon som tar sig själv på för stort allvar. Det långa svaret skulle också nämna att samer blir hotade till livet av hatgrupper så fort de bär samedräkt och kallas för fjällens zigenare på ett sätt att man förstår att det inte är önskvärt att vara heller zigenare. Slutligen nämner jag det mest relevanta under mitt torgbesök. Det är någon annan som samlar in pengarna från ett av de näringar som det trots de försämrade näringsförutsättningarna och tack vare turismen nu skulle kunna gå riktigt bra för, det samiska hantverket. Detta är den bästa artikeln i våra stora medier jag hittills läst om detta med äkthet. (På finska.)

Vid handarbetsståndet på Tomasmarknaden hittar jag inga äkthetsintyg, å andra sidan för produkterna tankarna till samerna endast för att det skyltas med renhorn och fjällbilder. Produkterna ser rätt generiska ut. Jag frågar ändå.
– Är det samiskt hantverk?
– Nej. Det är lappländskt, bara.
Och så samtalar vi om den dialog som kvinnan i båset har fört med samerna. I en av de mer färggranna vantmodellerna hade de provat väva in gul tråd i vantmudden. Jag ser för min inre syn hur den måste ha sett ut.
– Då blev de ledsna, säger kvinnan.
Jag ignorerar det faktum att hon kanske låter aningen road.
– Ja, det blir för nära, säger jag.
– Ja, det blev för nära. Men dessa andra vantmodeller har de godkänt och det är en förutsättning för att vi ska kunna hyra in oss i samemuseet i Enare. Vi använder inte gult.

Jag väljer att tro henne. Jag vill verkligen ha vantarna och köper dem. De ser mest ut som Lovikkavantar.

—

FREDAG

Nu står jag i kassan i Suomalainen Kirjakauppa på väg till kontoret. Kassapersonalen vill sälja mera.
– Vi har Mauri Kunnas samlade julböcker i en volym för 14,90.
Barnboken ser julröd och härlig ut. Det blir bra finskaövning åt twinsen.
När jag sedan bläddrar i den på kontoret sjunker mitt mod.
Ett av de mest återkommande kränkningarna är att samerna i litteraturen beskrivs som vilda, smutsiga, som fjälltroll, knappt mänskliga. (Juhani Ahos berättelse Korven kosto ut samlingen Lastuja saknas ur den reducerade, svenska samlingen Enris och andra gamla och nya spånor. Jag hittar ingen digitaliserad version av den oavkortade finska men jag har den i hyllan.)

Den samiska figuren i Mauri Kunnas fjällsaga är en shaman, ett fjällväsen med vild uppsyn. Det finns inte en chans att mina barn – som är fjärdedelssamer – vill identifiera sig med samen. De kommer att identifiera sig med de finska barnen som blir förtrollade av shamanen. Denne shaman, ritad av en finne, kommer att lägga grunden för deras samebild.
Jag returnerar boken på lunchrasten.
Ingen frågar mig varför. Jag hoppas att det är för att de gissar varför.

Det har bara gått några dagar sedan jag stod på torget och köpte renskinnshandskar. Jag tror att jag börjar orientera mig. Ja till vantar som samerna själva godkänt, nej till samekarikatyr som jag själv som same blir kränkt av.

—

LÖRDAG

Sampo Lappelill är ytterligare en saga som skrivits av utomstående. Topelius var Finlands nationalskald men det måste nämnas att han ju inte var nationalskald över Sameland.

I den ursprungliga versionen räddas Sampo från fjällkungen – som hävdar rätt till alla sina, till alla hedningar – genom att den finske prästen döper honom.

dopet

I en teaterversion för barn har man ändrat den detaljen. Däremot har man tagit in en helt ny aspekt: den onde fjällkungen är orolig för att främlingar ska ta över deras Lappland och sväljer solen därför. Ingen vill bo i Lappland om den är mörk. Men Sampo och hans familj säger: jo, alla är välkomna. Det är ett inlägg i flyktingdebatten. Det är bra.

Men åh, detta knepiga, jobbiga, som kryper längs mitt skinn. Landet som finländarna bjuder ut i pjäsen är Sameland. Jag tänker på samerna som alltid välkomnat alla men som i praktiken fått offra allt som tack. Jag tänker på renarnas betesmarker. Jag tänker på fiskemarkerna som den finska staten tagit ifrån dem och gett åt turisterna. Just nu är det svårt för mig att komma på en mer exploaterad grupp (och jag förstår att det är för att jag är så insnöad i ämnet just nu), så förringad, undanträngd och samtidigt så exploaterad.

Jag tänker också på att det endast är samer som får bära samekläder. Hur gör man då med teaterpjäser med samer i? Amanda Kernell gav sig inte förrän varenda same i hennes film efter en lång castingprocess spelades av en same. I Unga Teaterns version har man inte köpt dåliga och inkorrekta samedräkter från maskeradbutiken men man antyder det samiska med blåa, gula och röda färger.

Jag älskar ju pjäsen på så många plan. Barnen omkring mig älskar pjäsen. Människorna på scenen har garanterat enorm respekt för alla människor. Pjäsens inkluderande budskap bekräftar ju detta. Jag är helt övertygad om att de ser pjäsen som en eloge till samerna och deras kultur.

Ändå kliar det i hela min kropp för efter allt mitt läsande, som nu pågått i minst tre år, kan jag inte se pjäsen som någonting annat än kulturell appropriering. Nu har jag dessutom börjat känna att kulturstölden berör mig som halvsame. På scenen står finländska skådespelare i samefärger, bjuder ut det sameland som koloniserats av finländare, och återberättar en falsk samesaga skriven av samme finländare som tidigare, i boken Vårt Land skrivit om smutsiga samer nu skriver: Sampo Lappelill var nu en liten … …

knubbig

Olaf’s Frozen Adventure.

Den nya Elsa-Anna-filmen har kommit ut på iTunes och vi har bänkat oss.
Det är jul i filmen och hela Arendal firar i sina hem. Elsa och Anna ska fira sin första gemensamma jul tillsammans på länge.
– Hur var våra traditioner när vi var små? frågar Anna.
Elsa minns inte en enda tradition. Hon sjunger om det hon minns, med glasartade ögon.

Hu, det är så sorgligt. Varav denna igenkänning?

– Oj titta, säger min fyraåriga dotter Olivia och sliter sig från min famn.
Hon pekar på sitt ansikte. Hon kan inte begripa hur det är möjligt att hennes ögon är glittriga av tårar.
– Jag gjorde ingenting. Mina ögon bara gråter för att Elsa lite gråter.

—

– Norden är inne, säger jag till min man som också sitter i Frozen-soffan.
Vi tänker båda på min lilla bok som är lite nordisk och lite samisk. Och han tänker ofta på att saker och ting gärna får löna sig ekonomiskt.

Jag har läst på om samerna under hela bokskrivningsprocessen. Om det historiska, om de olika samiska språken, om traditioner och tro. Jag har läst sagor och läroböcker och tidningar och tidskrifter och lapplandsböcker. För femtio år sedan skrev man obegripliga tankar. Man drogs till det ‘etniska’ och ‘primitiva’ och både glorifierade och mystifierade samerna. För hundra år sedan skrev man i en ännu underligare anda. Man beskrev samerna som en männsikoart, i liknande ordalag som man beskriver en djurart. Som jag skrev tidigare har jag kommit över texter där ‘lapparna’ beskrivs som korta och smutsiga, och att man kunde tro att de var klumpiga, men de är förvånansvärt flinka ( i den finska versionen av Topelius bok Vårt Land, kapitel 61 – kapitlet saknas i de svenska versioner jag hittat).

Idag då? De synligaste och mest kommenterade nyheterna handlar om kränkningar. De senaste åren har samerna sagt ifrån när samedräkten missbrukas. Miss Finland har upprepade gånger tävlat i billiga samedräkter från maskeradbutiker, åtminstone 2005, 2008 och 2015 – solklara fall av kulturell appropriering. Kränkningen blir dessutom värre av att man fotograferar en kvinna i en manlig hatt, de fyra vindarnas mössa. Och ytterligare förvärras den av oförståelse. Vad spelar det för himla roll om det är ett manligt eller kvinnligt plagg, samiskt eller finskt, äkta eller falskt? ”Det skulle vara kulturstöld bara om det var en äkta samedräkt”, skriver någon. ”Det är väl inte stöld om man inte tar bort något från någon”, skriver en annan.

Jag förstår ju oförståelsen. Det krävs genuint intresse och mycket läsning för att begripa vad kulturell appropriering är. Man måste inse sin makt- och majoritetsposition, man måste ödmjuka sig, ta sig tid för att förstå att det enda rätta är att be om ursäkt och backa. Och ursäkten ska inte lyda: jag beklagar att du blev sårad, som i fallet med Lumi Accessories på Stockmann ett år sedan. Ursäkten ska lyda ungefär: jag ångrar att jag inte tog reda på, jag beklagar min okunskap, jag inser att jag kränkte din kultur, förlåt.

Jag är fortfarande livrädd för att det är jag som gör bort mig härnäst. Tänk om jag skriver någonting oerhört och oförlåtligt och oinsatt i min bok! Jag är visserligen same biologiskt och genetiskt. Jag ser en same i spegeln. När jag bildgooglar ser jag människor som liknar mig och min mamma och min dotter Olivia på pricken. En del bilder ger mig rysningar – det är nästan omöjligt att förstå att det inte är min mamma på bilden. Jag är same till och med enligt sametingets definition – men ändå har jag förlorat mitt samiska arv, och med det har jag förlorat min rätt att vara en ambassadör och ett språkrör. Jag har väldigt få personliga byggstenar, och det är dem jag använder när jag skriver. Det är klart att dessa små och bräckliga fragment bildar en begränsad och till och med stereotypisk sápmibild – men i brist på mer stoff kan min längtan till mina rötter inte riktigt anta någon annan form.

Jag befinner mig i ett ingenmansland där jag riskerar att både såra och bli sårad.

—

Det är nu det händer i Disneyfilmen: Elsa och Anna går upp på vinden i jakten efter sin egen historia. Anna hittar en kista med sina barnsdomssaker och visar upp sin mössa. En fyra vindarnas mössa. Hon är inte same. Och det är en herrhatt! Som hon bär på huvudet! och kallar för en trollkarlshatt!

När jag tänker efter känner jag mig ibland lite småsur när jag ser på Frozen-filmerna. Grafikerna har inte besökt Norge, tänker jag, för husen ser österrikiska ut. Är bergen inte för toppiga? De liknar ju alperna. Bildgooglar och ger mig: norska fjäll är faktiskt betydligt toppigare än finska. Det är ju jag som aldrig har besökt de norska fjällen.

Nästa insikt slår mig hårt. Jag har föreställt mig att Kristoffs klädnad är en Disneyvariant av lusekofta, en sådan vars halsöppning hålls ihop med ett par hyskor under hakan. Men Kristoff bär nog kanske ändå en kolt? Djuret han har (som liknar älg … och hund) är en ren. Varför har jag inte tänkt på att Kristoff är same? Googlar ivrigt och hittar vad jag söker: ja, för sjutton, han är same. Jag känner att jag är på väg att bli arg å samernas vägnar. Det tog för länge för mig att förstå att han är same! Det måste ju betyda att det är mycket med hans utseende och sätt som inte stämmer? Sedan backar jag. Det är en norsk samekvinna som har komponerat den jojkinsiprerade körsången (jag förstod inte att det skulle föreställa jojk!) och som varit konsult under processen.
Efter ännu mer googlande hittar jag en replik som ändå inte tycker att det räcker med att Disney hade en konsult. Läs gärna – jag känner mig aningen klarare i huvudet efter denna läsning.

Och ett faktum är ju helt obestritt: mössan i kistan i Olaf-filmen är en miss.

Jag hittar sedan de första skisserna till den första Frozen-filmen. Troligen har man sedermera insett hur maktpositionerna i Norden låg till och att de kungliga aldrig var samer, men i dessa tidiga skisser är Anna same. Med mina begränsade kunskaper tycker jag att dräkterna verkar rätt autentiska. Det är noga med mönster och dekorationer, med att man inte ska blanda med plagg från olika familjers och regioners dräkthelheter, inte heller vinter- och sommarkläder, och sådant har jag förstås försvinnande liten koll på. Har jag inte läst någonstans att renskinnet ersattes med ylle först på 1900-talet? Det verkar ändå som att illustratören haft foton att utgå från eftersom mycket stämmer: kjollängd, sjalen med fransar, brosch (risku) istället för knut på sjalen, bällingskor med benvärmare och skoband och tofsar (och skohö!), skinnbyxorna. Färgerna är för brutna, men det kan ju vara filter. Kristoff bär en nordsamisk mössa med tofs, tror jag. Och titta på Anna. Hon bär kvinnornas mössa.

Amerikanarna på nätet rasar kring en fråga som jag knappt vågar peta i – detta med ras och hudfärg. Kristoff är ‘whitewashed’. Jag tänker på min släkt ur en för mig helt ny synvinkel idag. Intressant. Är vi inte vita? Åtminstone tre av mina samiska kusiner är blonda. Min mamma och hennes syskon är alla ljushyade. De är bokstavligen vita i hyn, till den grad att de bränner sig lätt i solen. Någon påstår att det är på grund av kolonisationen som ‘den asiatiskliknande’ rasen beblandats med den vita rasen och därför blivit blond. Jag har aldrig tänkt på mig själv som någonting som borde ha bevarats rent och obeblandat. Jag tycker ju att rastänkande är fel, och att det kan leda till mycket som är ont och blodigt. Men hur är det med denna synvinkel? Är det ont att vilja bevara sina särdrag om man tillhör en minoritet? Det kan det väl aldrig vara? Jag inser ju att det finns människor som tänkt allt detta färdigt och som har bra svar men själv är jag hopplöst unwoke.

EDIT: Såg samma film med svenskt tal. Jag tror att man försöker man kanske reparera skadan genom att kalla fyra vindarnas hatt för en vikingahjälm … Min förvirring känner snart inga gränser.

Riutula.

Jag är konflikträdd och det är kanske mitt allra största hinder just nu. Frestelsen att skriva fantasy istället infann sig. (Fast fantasyförfattare tampas säkert med precis lika stort passionerat motstånd som alla andra författare.)

Jag har redan skrivit om hur rädd jag är för att Nickbybor som minns 1950-talet och mina tre damers eventuella blodsläktingar ska avsky min lilla bok. Det föds en förväntan om realism så fort det finns några markörer. Mina markörer är kända personligheter. Jag använder ingens rätta namn men har jag lånat drag av dem. Och så har jag förstås skrivit om många orter och byggnader med sina rätta namn. Då hajar man till när resten inte stämmer med verkligheten. Nej, så där såg vi inte på sinnessjukhuset. Eller Nej, den filmen gick garanterat aldrig på den lokala biografen. Eller än värre – tänk om jag missförstått någonting grundläggande i sättet att tänka. Någonting som inte kan ursäktas med fraser som föregångare inom sin generation eller individuella skillnader. Hu!

Hur ska jag då kunna stå för den bild jag ger av barnhemmet? Det behövs inte mycket för att räkna ut att jag skriver om Riutula. Det var världens nordligaste barnhem, och ett känt sådant. Också om jag inte skriver ut namnet berättar jag att det ligger vid Muddusjávri.

Man behöver bara googla för att läsa allt om barnhemmets första decennier. Föreningen KFUK hade en nyhetsbulletin där man i detalj kunde läsa hur det gick för ekonomin, vilka utmaningar personalen ställdes inför, till och med hur barnen (och till en början de åldringar som fanns där) mådde och utvecklades. Barnen diskuterades med namn. Läs till exempel denna artikel av grundaren Naëmi von Bonsdorff, rubrik Lappland. Berättelsen om hästen som fastnade i myren och dog är förresten en sann händelse.
Barnhemmet hade en amerikansk fadderorganisation bakom sig. YLE:s kameror var på plats när amerikanarna kom med flygplan lastat med julklappar. (Min mamma står längst till höger i den allra första bilden vid staketet men annars är filmen betydligt yngre, från 1965.)
Det har blivit något av ett exempel för språklig och kulturell kränkning och nämns ofta när man talar om tvångsförfinskning.
Mängden första- och andrahandskopplingar till barnhemmet måste vara otaliga. Nejdens (alla?) barn gick i skola där ända till 1970-talet. Många har haft sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar där, eller ännu äldre släktingar. Mängden berörda människor än idag borde med andra ord vara enorm.

Och det är så många svåra ämnen som knyts samman i ett 1. barnhem 2. i Lappland. Det socioekonomiska. Det språkpolitiska. Kulturernas krock. Rasförtrycket.

Människor tenderar reagera starkt när någon berättar en historia som inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Jag har läst och hört så många intervjuer och reportage och vet med säkerhet att alla barn upplevde sin tid i Riutula olika beroende på vilket årtionde de var där, om de var finländare eller samer, om samerna kunde finska eller inte, om barnen hade sina föräldrar i livet eller inte, och så vidare.

Riutula var ett barnhem men där fanns barn som inte var föräldralösa. De gick där i skola och bodde på internat under läsåret. Avstånden var för långa för att de skulle kunna bo hemma, och barnhemmet låg dessutom isolerat av väder och islossning under långa perioder. Dessa barn såg sina familjer på påsken och på julen, och på somrarna var de hemma. Många familjer var renskötare. (Filmen Sameblod skvallrade om motsvarande system i Sverige). 1963 byggde man äntligen en landsväg till Riutula och från och med då åkte barnen hem också över veckosluten.

Varför hade föräldrarna överhuvudtaget skickat dem till Riutula, kan man fråga sig. Jag känner till två orsaker. Det ena var att föräldrarna ville att barnen skulle lära sig finska. Finskakunskaperna gav den enda vägen till bildning. Det andra var att föräldrarna inte hade råd att ta hand om sitt barn under efterkrigstiden. Lappland var fattigt under återuppbyggnadens tid. Barnhemmet garanterade förutom bildning även mat, värme och hälsokontroller.

Mycket av det här är relativt nytt för mig. Innan jag började forska trodde jag att min mamma och hennes bror var de enda i Riutula som hade sina föräldrar i livet. Och nu misstänker jag ett värre sår än jag tidigare förstått. Var hon och hennes bror de enda icke-föräldralösa som inte fick åka hem över sommaren?

Människornas kommentarer i YLE:s Riutula-artiklar ger en försmak av de reaktioner som jag är rädd för. Läs på, snäser en kommentator åt en annan när kommentaren inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Varför gnäller Riutulabarnen, de var ju nejdens rockstjärnor med sina amerikafaddrar och med alla kameror upptryckta i ansiktet, skriver en annan. Ni ljuger, vi fick visst prata samiska så mycket vi ville, det var aldrig någon som förbjöd det, skriver ytterligare en annan. Ingen tar tidpunkten i hänsyn! Alla ropar i mun på varandra! Ingen tar i hänsyn att språkpolitiken förändrades under årtiondenas lopp. Inte en enda antyder att den förstår det subjektiva med en upplevelse. Inte ett enda medgivande av typen Jag såg att vissa barn hade det mycket svårare än jag och Jag vet att tanterna var mycket strängare på 1940-talet men själv hade jag det bra. Det skulle vara så lätt om man inte vore känslomässigt så engagerad. Antingen arg och sårad, eller av någon annan anledning så traumatiserad att man vägrar erkänna en sanning grymmare än ens egen.

Ja, jag drar ut på skrivandet just nu. Det är inte bara konflikträdslan som stör mig. Jag har ett svårt kapitel framför mig. Det är svårt rent tekniskt eftersom det utspelar sig på sommaren. Hur ska jag förklara allt som jag skrivit ovan elegant så att det inte blir för faktaspäckat, i en drömsekvens dessutom? Känslan av att vara mer övergiven än någon annan – på ett barnhem vore oerhört relevant.

Jag gör ett försök.

Ei millään pahalla.

Min man står redan i hallen iförd ytterrock och skor. Vi andra avslutar vår frukost. Innan han går berättar han att han har skickat en del texter till sin före detta kollega. En copywriter som han lärde känna under sin tid på en stor reklambyrå. Den tiden var för länge sedan, före, under och efter millennieskiftet.
Det har varit mitt jobb att kolla igenom texter inom vår gemensamma firma men jag är lättad. Jobben inom firman fyller ändå inte upp mina fem veckodagar längre. Jag har (oentusiastiskt) till och med sökt några jobb för första gången sedan 2003.

– Men vad ska jag jobba med? frågar jag ändå.
– Du ska nog skriva din bok.
– Jag är skeptisk.
Det är tonåringen som inflikar en protest. Hans grej är ärlighet och rakhet. Det fina är förstås att han tror att jag kan handskas med det. Jag skrattar.
– Låt mig förklara. Du går omkring i en bokhandel och ser en bok ligga där bland en massa andra böcker. Stora sameboken. Eller nån annan bok. Skulle du faktiskt ta och köpa den då?
– Nej.
Jag skulle faktiskt inte köpa Stora sameboken, det han han rätt i. Inte av illvilja eller ointresse. Det skulle vara ett helt omedvetet beslut att ‘inte köpa den’. De flesta böcker jag numera köper
1. kommer med författarens signatur för författaren är min vän
2. laddar jag ner som ettor och nollor till min Kindle
3. slår jag in åt mina barn, gudbarn och vänner.

– Precis. Ingen köper böcker, mamma. Ei millään pahalla*.
– Jag tror att mamma har fler berättelser på lager. Det är nog inte sameböcker allihop, säger hans far.
Men det är ju inte det samiska temat som är sonens argument. Det är den tryckta berättelsen han har slutat tro på.

– Men jag har varit skeptisk förr. Kommer du ihåg när jag hade ångest för att ni hade bjudit in över hundra vänner på fest en gång? Jag trodde inte att ni hade så många vänner. Jag var rädd för att ni gjorde bort er.
– Jag minns.
– Men sedan kom det ändå hundra gäster.
Han grimaserar åt grapejuicen och samlar sina frukostkärl: skolan börjar, och han har sagt sitt.

___

*”Inget illa ment.”

Sameblod.

För en vecka sedan gick jag på bio med en vän från skrivargruppen. Det var hon som föreslog att vi skulle se den: filmen Sameblod.

biljett

Jag satt och led, grät, blundade. På två ställen skrattade jag högt av igenkänning och det var när jag kände igen mig både i svensken och i samen. Jag kan känna mig både inkluderad och exkluderad, vilket ju måste innebära att jag inte riktigt känner mig hundraprocentigt som någotdera. Jag befinner mig i ett limbo, inte helt olikt filmens huvudperson förresten. Hjälp – inser inte förrän nu att det kanske var just det som regissören-manusförfattaren ville förmedla med just de scenerna?

Jag lämnade salen med en lite uppgiven känsla. Allt har skrivits innan! Allt har redan sagts! Till och med min berättelse är skriven och blivit till film! Skriven av regissören-manusförfattaren Amanda Kernell, skriven av någon annan än mig.

Tänkte sedan vidare och landade i att våra berättelser inte har något annat gemensamt än en mor ( i hennes fall kanske farmor?) som lämnat Sápmi men tagit med sig alla sina sår livet igenom. I övrigt är våra berättelser är tvärt olika. Sedan skrev jag ett mejl till henne – ett som jag slutligen bestämde mig för att inte skicka. Dels förstås för det är ju troligare att min bok inte blir utgiven än att den blir det men framförallt för att jag plötsligt fann frid.

Jag lägger ändå in mitt osända, halvfärdiga mejl här för att själv komma ihåg vad jag kom fram till.

Jag såg Sameblod i helgen på Kärlek & Anarki-festivalen i Helsingfors. Precis som många andra i publiken grät jag, höll andan, skrekskrattade. Men jag var kanske den enda som blundade och höll för öronen ibland – det blev helt enkelt för starkt att höra rösterna helt odämpade på vissa ställen. Det är fint, svårt och modigt att skapa en film som tidvis blir lite outhärdligt stark, kände jag. (…)
Min mamma är same, bosatt i en stockholmsförort sedan tidigt 1960-tal, och jag delar den vuxna sonens upplevelse. Också jag har en mamma som förnekar sitt ursprung, eller åtminstone i mitt fall: skäms över den, vill (kan?) inte tala om den, vägrar gå på syskonens begravning, vägrar erkänna att hon kan eller förstår samiska. Också hon är djupt traumatiserad av rastänkandet. (Min mamma är dessutom väldigt lik Maj-Doris Rimpi, vilket var samtidigt både fantastiskt och förvirrande. Jag grät av igenkänning när jag såg den tunna, billiga täckjackan.) (…)
Trots att min mamma inte vill tala om sin barndom har jag behövt veta. I brist på sanningen har jag alltså själv diktat ihop en sanning. Jag har skrivit en roman! Manuset är nu i slutskedet och tänkte skicka det till olika förlag så fort jag tycker att det tål närmare granskning. Jag är inte en författare och det är på alla sätt (också rent statistiskt) mer troligt att den inte blir utgiven än att den blir det. Men om (om!) den skulle bli utgiven ville jag höra av mig innan. Jag blev chockad när jag såg hur våra huvudpersoner liknade varandra (kommer jag att beskyllas för att härma dig?) – men fann mig sedan. För så här är det ju: dessa kvinnor har tigit ihjäl sig av skam. Det är vi, barnen och barnbarnen, kanske sameblodet i oss, som ger dem en röst. (…)

Och nu känner jag mig lite löjlig.

För Sameblod är egentligen inte en berättelse om samerna. Två argument:
1. Berättelsen är universell: så här fungerar makt. Man splittrar, delar in i raser, hetsar folkgrupp mot folkgrupp, klass mot klass för att den vita rasen ska kunna fortsätta regera i sin överlägsenhet. Man tar stöd av det som biter just då: kanske naturlig ordning, Darwin eller Gud.
2. Berättelsen är raka motsatsen, dvs. individuell. Den är lika unik som ett fingeravtryck. Systern och Elle Marja växte upp i samma miljö och utsattes för samma fostran, samma förtryck – men det var bara Elle Marja som reagerade med flykt och som förnekade sitt ursprung. Systern blev kvar, förvaltade och bejakade sitt samiska arv. Skammen kom aldrig åt henne.

Skådisen som gestaltade huvudpersonen som ung, Lene Cecilia Sparrok, var på plats. Hon sa på frågestunden efteråt att hon tänker sig att hennes generation är den första som inte känner någon skam över sitt ursprung.

Screenshot från den officiella trailern.