Nattvak.

Skrivet 14.1.2020

Det här senaste manuset får mig att sova dåligt. Jag somnar sent och vaknar mitt i natten och ligger vaken med hjärtklappning och bröstsmärtor.

Ibland kommer Morris och lägger sig i fotändan. Morris var så länge alldeles ovanligt skygg. Jag ser varje kontakt som en seger och en bekräftelse. Det finns någon som litar på mig och ser mig som god! Alltså ligger jag orörlig för att inte råka skuffa ner honom från sängen.

Orsaken till nattvaket är ett slags ånger. Jag har lämnat ifrån mig (till skrivargruppen) ett väldigt känslomättat manus som säkert bitvis gränsar till patetiskt och sentimentalt. Det handlar om att få sin själ krossad och om den där tiden i livet då man övergår från att vara oskyldig till skyldig. Tiden då man upptäcker att alla människor – inklusive andliga förebilder, föräldrar, trygga vuxna – drivs av egoism, och att man måste navigera världen ändå, hitta de egoister vars egoism man kan leva med och dessutom identifiera och ta avstånd från personer som är ute efter att direkt skada en.

De senaste månaderna har jag skrivit utgående från en ledsamhet. Har tänkt på människor som gjort mig illa, kärlek som kraschat, tro som lett mig fel, felplacerat hopp. Jag har trott att jag kommit över det.

Men jag märker att mina läkta sår egentligen bara varit sårskorpor som jag nu pillat upp och de blöder igen. Jag handskas dåligt med såren. Jag är ju fortfarande bitter? Och främst på andra människor. Tänk att jag fortfarande skyller på omvärlden.

Det är ju alldeles klart att det här manuset inte borde skickas in till förlag. Jag kommer inte att orka stå för ett enda ord. De evangeliska kristna i mitt liv kommer att ta avstånd för att Hanna mår dåligt av religion – det är för lite Gud. Mina ateister kommer att ta avstånd för att innehållet är så andligt – det är för mycket Gud. Alternativt få det bekräftat för sig att tro är av ondo och att kristna är ruttna. Sanningen är att jag känner att det är både för mycket och för litet Gud i mitt liv just nu. Det finns inget sammanhang där jag skulle känna frid och jag har mer eller mindre slutat träffa folk. Jag mår alltid sämre efter interaktion med människor numera.

Jag lämnar efter mig en himla massa blod med det här manuset, eget och andras. Det är inte självutlämnande som det så vackert står i recensioner ibland utan någonting motsvarande fult: en blottning, en kriminell gärning som ärrar och traumatiserar andra.

Behöver jag skriva ut det värsta längre? Jag måste. Det är dessutom dåligt skrivet. Framtvingat i en trötthetsdimma. Skrivet av en människa som aldrig funnit balans och som därför inte kan artikulera ärlighet och tydlighet. Det är en kräkning.

Och samtidigt någonting som jag inte kan skämta bort. Jag som alltid löser sånt här med att ta självdistans kan inte längre göra det. Om man skriver måste man våga skriva på fullaste allvar. Se sig själv som en författare fast allt i en hånskrattar åt ens försök, dubbelvikt, med tårar i ögonen.

Ungefär exakt så tänker jag om nätterna. Jag skäms.

När Morris märker att jag inte sover kommer han ibland upp och lägger sig mellan mig och Bo istället; spinner i mitt öra och trampar min hals med sina sylvassa klor. En liten tovig katt med ett hjärta fullt av tillit är det enda som gör att jag hittar ro.

Adjektiv och fluff.

Dags för lägesrapport igen.

• Skrivargruppen läste snällt hela min bok om Hanna. Otroligt bra människor. Klippor att bygga på.
De funderade på trovärdigheten i vissa händelser å ena sidan men verkade uppriktigt tycka att berättelsen ryckte med sig och att man ville veta hur det går för dem alla. Vidare kom vi fram till att vissa personer inte har tillräckligt med backstory (anonyma sidekicken Smilla, vi ser på dig!) och att andra bara har en enda egenskap (”snälla” Jennieann, nu ser vi på dig istället), samt att ytterligare vissa beskrivs om om om igen med samma adjektiv (”rastlösa” Franck och ”galna” mamma, nu ser vi på er). Jag känner ju varenda karaktär. I mitt huvud är de inte endimensionella.
Det är vad som händer härnäst: jag fixar Smilla och Jennieann, Franck och mamma i text.
Sedan lekte vi med tanken att jag skulle skicka in boken till en debutanttävling.

• Annars har jag landat i något slags lugn. Tycker att boken om Hanna var betydligt mindre plågsam att få ur mig. Jag kände aldrig att jag ville slunga mig ner över räcket i Kampens köpcentrum som när jag skrev Månskuggans dotter, boken om Ainu. Den knäckte mig nästan. Jag skrev glatt och relativt lätt den här gången.
Resultatet av blev glättigt och mysigt med ett undantag: det finns ett stort ont som aldrig behandlas, för jag tror att det kan vara så i verkligheten – inte förrän efteråt, några år senare, kickar insikten in. Vad var det som hände, riktigt? Det blir stoff för nästa bok.

• Jag har i förbifarten lärt mig ord som smut och fluff. Mina medsystrar i skrivargruppen verkade dela min och Hannas vaniljecrush på Franck. Fluffig och rosa. Riskfri. Fräsch. Inte guttrig alls.
Än så länge. Berättelsen fortsätter och kan omöjligt fortsätta på samma sätt.

• Nästa iakttagelse: Vulkan-förlagets sidkonverterare avslöjar att Hanna-boken (del ett) blev tjockare än Månskuggans dotter. Jag är nöjd.

• Och jag måste snart hitta på en titel till boken om Hanna. Vad sägs om…

Utpost.
Utpostens barn.
Goda moder.
Hanna på posten.
Hanna i gula huset.
Spontant känner jag att Goda moder vore fantastiskt perfekt. Ska låta det landa. Ska sova på saken.

Slut på spretig lägesrapport!

Ofin.

Min tonåring ligger på soffan idag. Febertermometern visade 39,9 precis. Febern har slutat stiga, för han känner sig mindre skakig än på morgonen.

Vi samtalar om min bok.

Min svärmor vill absolut läsa den. Jag behöver ju faktakoll av någon som levt på femtiotalet, och det vore naturligt att hon skulle vara den. Hon är ju dessutom en stor bokkännare med rätt universitetsexamen. Trots sin vänliga och sakliga uppsyn är hon en litterär allätare som säger saker som ibland behöver man läsa om ett riktigt ruskigt mord.

Men jag låter ju ingen utanför skrivargruppen läsa boken. Så länge den består av utprintade papper är den … för privat.

Min tonåring är road. Han tycker att det är kuriöst att jag tvekar med att låta hans farmor läsa den. Humorglimten tänds i hans ögon.
– Är den ofin?
Jag skrattar högt. Det är farmors eget ord för böcker med mycket sex i.
– Nej. Men det finns en man som misshandlar sin fru med glasskärvor.
Jag tycker min tonåring ser lite imponerad ut nu. Antingen det, eller rädd för den mamma som borde vara hans trygghet och läkedom när han kämpar med influensafeber.

Ny checklista.

Igår träffades skrivargruppen träffades för sista gången i år.
Här kommer en ny lista. Jag hoppas det är en sista lista.

  1. Gå igenom allas berättelsetrådar, även bipersoner. Finns det lösa trådar?
    Ainu (fd Aili, åtminstone första bioupplevelsen våren 1952)
    Ester Armgren (varför cyklar hon?)
    Eva Armgren
    Elisabet Armgren (skriv dagboksinlägg om samvetskval)
    Hunden Timo (antyd att den inte har någon bädd)
    Alma Karlsson-Skogster
    Ulf Skogster
    Fiskaren Åberg (friar till någon och är med på kaffekalasen)
    Lilja Hedlund (understryk att hon inte anger vem det är hon har målat)
    Hjalmar Hedlund
    Unni Frisk (borde Ainu träffa henne?)
    Guldgrävaren
    Ada
    Organist
    Falk
    Mor Nelma (fd Liisa)
    Far Arvid (fd Johan Arvid)
    Torsten Björklund (köttbodens son, kommer att ta över verksamheten)
    Alfred Björklund (köttbodens yngsta son, vill studera)
    Tygaffärens Ingrid Ådahl
    Arkiatern
    Skärgårdsgranne Sara Gredin
    Skärgårdsgranne Gretel Vuoristo
    Virtanen (allmänläkare med mottagning i åldringshemmets bottenvåning)
    Anderson & Virta (byns fyllegubbar)
    Annikki-täti
    Mor
    Fröken Lindén (fd Adlin) lärarinna i folkskolan
    Kung Gustav VI Adolf
    Drottning Elizabeth II
  2. Sök motsvarighet till ordet avolapsi.
  3. Stryk ordet nazist.
  4. Stryk fler kolon. Ett kolon per sida är maximum.
  5. Antingen ska introduktionen antyda att hon söker en tillhörighet eller så borde berättelsen handla mer om att hon är rädd för bestarna. Hur jag ska åtgärda detta vet jag inte än.
  6. Förstår man vems berättelse det är? Det är enstor och viktig grej.

Jag har själv kommit på några svaga punkter till.

  1. Stryk så många ‘sa hen’ som möjligt.
  2. Alla kronor borde bindas samman. Almas brudkrona, törnekronan i kyrkan, drottning Elizabeth, kung Gustav II Adolf, Kungsvägen.
  3. Koppla Kungsvägen till Strindbergs Esplanadsystemet?
  4. Bruna bananer
  5. Sokos

Efter att jag åtgärdat allt detta ville en i gruppen igenom allting och söka upp alla logiska svackor. En annan lovade korrekturläsa allt till slut. Det är en otrolig resurs att ha dessa människor i mitt liv.
– Någonting måste förlagsredaktören också få göra, säger de vänligt och pressar på.
Du bara måste skicka in den nu snart.

 

Checklist.

Jag har nu försökt gå igenom alla pointers som skrivargruppen gav.
1. ”Jag förstod inte. Vad hände alltså med manschettknapparna?” Check.
2. Borde de inte besöka Katrineholm på nytt? Check. Check igen.
3. Arvo Ylppö, skärgårdsgrannen, blev arkiater 1952. Borde det nämnas? Check. Sort of.
4. Nu borde jag ta bort bybornas intervention. En kvinna svävade i livsfara och byborna ingrep. Jag håller med om att det kapitlet känns malplacerat och naivt. Det finns ingen egentlig poäng med den. Eventuellt kunde man påstå att det är det enda kapitlet som bidrar med en känsla av bybornas samhörighet? Av tanken att det går att förlita sig på en allomfattande rättvisekänsla? Det har tidigare inte framgått ur boken. Behövs den vetskapen? Nej, egentligen inte. Det är klart att gruppen har rätt. Hu så det smärtar i mig att stryka kapitlet!
Kan man rädda det genom att ge byborna ett symboliskt värde? Också om hela världen är på din sida hjälper det inte om du självt dömt dig själv till döden?
Nej, kanske inte.
Överhuvudtaget balanserar den berättelsetråden klumpigt mellan victim blaming å ena sidan och ödestänkande å andra sidan. Arga läsare kommer att hitta antingen det ena eller det andra och kräva avgå, du lallande oinsatta fåne! Min tanke är att ge luft åt båda förhållningssätten, men sanningen är troligen den att ingen vet hur man för offrets del  ska hindra onda ting från att ske (för våldsverkarnas del är svaret ju enkelt: sluta våldsverka, för bövelen). För man väljer inte sitt arv. Man skapar inte en känsla av egenvärde ur tomma intet. Vi startar inte från samma startlinje.
Men nej, än så länge klarar jag inte av att bocka av den här punkten.
5. Kan man inte låta slutets plot point ske tidigare, bad de, eftersom de ville vistas i den världen en liten stund längre. Jag tvekar och bestämmer mig sedan för en annan lösning. Check.
6. Rastänkandet fanns kvar på femtiotalet. En i gruppen föreslog att läkaren kanske rentav mätte hennes näsa (det var innan någon av oss hade sett filmen Sameblod). Jag kan inte lägga in det nu när det är en så synlig PR-bild för Amanda Kernells film. Läkaren får inse det på annat sätt och kommentera henens ras i förbifarten.
Check.
7. Vad finns på vinden?
Check. OMG, för att citera min tonåring.
8. Aili är rädd för att aldrig bli delaktig av den glädje (tro) som systrarna har. Man får aldrig riktigt veta om rädslan besannades. Man får aldrig riktigt reda på var hon hamnar trosmässigt. Nej, det här kanske jag inte checka av än.
Och:
9. Borde Ester ta tillvara Ailis skosnören?
10. Hur ska man förklara, förtydliga Esters oberoende som en bra sak?
11. Hur gamla är damerna – säg det tidigare.

 

 

Tick. Tick. Tick.

Skylten som hängde utanför min mammas fosterfamiljs urmakeri var ett träur med målade visare. Det finns troligen på Urmuseet i Esbo nu. Det är i så fall över hundra år gammalt och i väldigt dåligt skick, åtminstone är det inte utställt. Jag har namnet till amanuensen som kuraterar mina urmakares kvarlåtenskap, men har inte ringt henne än.

Men jag har bestämt mig. Idag på eftermiddagen bestämde jag mig: klockan utanför urmakeriet ska i denna berättelse vara en fungerande, riktig klocka. Skrivargruppen sörjde lite konsekvenserna för detta (oj vilka konsekvenser!) men beslutet känns helt fantastiskt. Det känns som ett uppvaknande.

Bång. Bång. Bång. Det är kyrkklockan i Nickby som slår. Den väcker träuret till liv. Tick. Tick. Tick, svarar träuret som nu är en riktig pojke.

Jag ryser! Ryser!!

Nu har jag genomfört förändringen och alla de sätt som den förändrar min berättelse, och satt nu och grät vid min laptop. Mannen sitter mitt emot och hör på Garbage, på låtarna Paranoid och på You Look So Fine från 1998, och han frågar om jag mår okej. Jag snyftar att jag mår bra, och att jag har omvandlat min berättelse som genom ett trollslag och att det blev en så mycket sannare, ärligare, bättre, vackrare och grymmare berättelse därför och att den kommer att slå en knytnäve i hjärtat på läsaren.

Jag gråter också för att det som fanns tidigare slogs i kras.

Han förstår inte hur det är möjligt. Med några små ändringar har jag skapat ett slag i hjärtat på läsaren, är det vad jag säger?

Ja, men jag hade ju bakat in den möjligheten ända från början. Jag misstänkte att jag skulle landa i den här lösningen.

– Det bådar ju gott att du gråter åt din egen bok, svarar min make, som hoppas på att jag ska skriva en bestseller av kalibern Eat, Pray, Love.

– Men du har ju inte läst ett endaste ord? säger jag.

– Jag vet ju hur du skriver så jag blir inte alls förvånad om du säljer som böcker i  Svenskfinland säljer, säger han.

Skulle den sälja mer skulle han bli överraskad, lägger han till.

Jag hör det goda: han tar för givet att någon vill ge ut min berättelse.

Amanda brukar skratta så att jag tycker mig skymta enstaka tårar när jag citerar min make för henne. Man bara måste älska Bo, menar hon.

 

Snart, så.

Jag läste precis igenom mitt manus. Jag grät så många gånger. Det är som om jag hade skrivit den undermedvetet sammanhängande, för jag hittar hela tiden trådar som knyts samman i den utan att jag medvetet knutit dem samman.

Skrivargruppen vill att jag ska skippa Almas berättelsetråd helt. Jag tror att jag inte gör det ändå. Aili måste välja att ha självrespekt, och Almas berättelse visar det öde som Aili i framtiden kommer att kunna välja bort tack vare systrarnas vänliga, visa vägledning. Jag kopplar Alma till Aili på tusen sätt redan– fötter, skor, till och med begynnelsebokstaven – jag undrar varför gruppen inte såg kopplingen? Är den för fin eller raka motsatsen, för klumpig?

Jag vet att jag snart känner annorlunda igen, men just idag blev jag ordentligt omskakad av insikten: min roman är nu riktigt, riktigt nära att bli färdig. Bitvis är den bra. Den bildar redan en fungerande helhet, som på sin höjd är lite i obalans.

Skrivargruppen samlades efter sommarpausen. Jag bekände för de övriga att jag inte längre hittar självironin. Jag kan inte längre låtsas att detta med att skriva med bok är ett projekt vid sidan av, ett experiment: skulle jag kunna bli författare? Jag kan inte längre skratta åt mina gåtfulla nattliga drömmar, åt mystiken som söker mig, åt den lillgamla högtidligheten i  mina funderingar. Jag tror att jag har brukat kunna skratta åt mig själv när jag börjar ta mig själv på för stort allvar. Om det har varit så är det inte så nu längre. Allt har blivit fullständigt gravallvarligt, och om det skulle visa sig att jag inte är en författare skulle världen rämna på riktigt. Det är som om ingenting annat skulle längre spela någon roll.

Jag ska lämna in det sista utkastet av min bok till skrivargruppen den första november. Sedan tänkte jag skicka den till förlag. Jag har alltså inte pratat med något förlag innan. Hejsan, bifogar ett första utkast till en roman som jag gärna skulle vilja ha utgiven. Hu! Huu!

Solförmörkelse.

Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist.

Jag kan skylla på oordning. Oordning i mitt huvud, framförallt, men det förstärks av att vi har gjort om tre sovrum hemma. Jag har tejpat och målat. Rensat och uppmanat barnen att rensa. Burit hem möbler från Ikea. Förfasat mig över att äldsta sonens rum blev så mörkt. Kommer han att tänka mörka tankar nu?

Sitter nu med värkande rygg och bävar inför det som är kvar: föräldrasovrummet. Allt bråte som blev över lassade vi in i vårt sovrum. Där sover vi, bland sådant som borde rensas bland.

Och boken, som inte blev som jag hade tänkt mig. Jag bävar inför den också.

Är det den som får mig att säga de saker jag säger till min man?

Saker som jag tror att jag kommer att dö relativt ung.

Jag har drömt så många drömmar om den värld jag skriver om. Min bok är faktisk, rak, slät, reducerad, medan drömmarna är kusliga, mystiska, övernaturliga, skrämmande, större än livet och känns angelägna, som meddelanden, vägmärken.

Det fanns ett tema som fastnade envist. Himlakropparna och solförmörkelsen. Jag googlade: ja, en sådan inträffade i Finland 1945. Året efter att min biologiska mormor dog. Är det relevant för den generationen att de sett en solförmörkelse? Sedan snubblade jag över en bild från barnhemmet i Riutula där barn och vuxna står och ser på solförmörkelsen med svärtat glas framför ögonen. Den bilden är precis som ur min dröm. Kusligt. Ryser och antecknar: 9 juli 1945. Vad gjorde min huvudperson 1945? Kanske stod hon med alla andra och såg på solförmörkelsen på barnhemmet.

auringonpimennys_riutula

Nu när jag tittar noga tycker jag att flickan i rutigt förkläde kunde vara hon. (Bildkälla: museo Finna).

Jag har haft arbetsnamnet Kungsvägens döttrar på gång, men den utesluter Aili. Tänk om boken skulle heta Månskuggans dotter? När solen förmörkades när mamman lämnade henne blev blev Aili liksom kvar i månens skugga. Jag vill inte att den låter för emo, för att citera min tonåring. Jag vill inte ha en gotisk, småsvart pärmbild. Jag vill däremot kanske ha en pärmbild som påminner om Maria Gripes pärmbilder. Matt ska den i alla fall vara.

Jag vet inte varför jag tänker på sådant alls. Dels är det inte aktuellt. Och dels blir väl inget förlag och ingen formgivare/layoutare förtjust över lekmannaåsikter.

//Edit senare//
Enligt NASA:s lista över 1900-talets solförmörkelser var den som inträffade 9.7.1945 synligare i Nickby (95 %) än i Enare (89 %). Den gick tvärs över Finland på axeln Karleby–Kerimäki. En partiell solförmörkelse sågs 25.2.1952. Intressant, säger jag.

Hyvä Sylvi!

Jag har skrattat högt idag. Jag skrekskrattade åt de radioprogram som handlar om guldmedaljören Sylvi Saino som finns i YLE:s öppna arkiv. Lyssna här och kanske ännu hellre här. (På finska.)

Man hör på hennes röst att hon inte är en skir skogsälva. Hon fick överge sitt hem i Karelen och byggde tillsammans med sin mor och far ett hem i mellersta Finland, mitt i ingenting, utan någonting. Det skulle inte förvåna mig om Sylvi gjorde det grövsta jobbet.

Det som ryckte i min skrattnerv var berättelsen om den diplomat som folk köade till att skaka hand med. Han fick byta till vänster hand efter att guld-Sylvi skakat hand med honom. Hon lär ha tagit i så ordentligt att handen blev obrukbar.

Kvinnor som hon har säkert många orsaker att vara lite ilsken. I samhället där hon tävlade påstods att kvinnor inte borde sporta. Sylvi fick höra att hon borde bevara sina känsliga organ för barnafödande.

Jag tycker att det är solklart att det var det som drev Sylvi att krossa mannahanden: Jag ska visa dig vem det är som är känslig.

screenshot-2017-10-09-15-03-16.pngscreenshot-2017-10-09-15-07-41.pngscreenshot-2017-10-09-15-07-54.png

Sylvi Saimo står i mitten. Bilderna är skärmdumpar från den officiella olympiarapporten från 1952.

—-

Övrigt: idag skickade jag mitt manus till manusgruppen som jag är med i. Person A kommer att säga snälla ting och bara för formens skull påpeka stavfel. Person B kommer att ha pannan i bekymrade veck och lyfta fram stora, grundläggande fel i grundstrukturen. Hen kommer också att hitta historiska anakronismer – inte i den fysiska miljön, för den går att läsa sig till, utan i tänkandet och uttryckssätten. Person C kommer att ha språkgranskat hela manuset på 201 sidor och påminna om vikten att läsa mycket skönlitteratur för att hålla liv i svenskan.