Skrivet 14.1.2020
Det här senaste manuset får mig att sova dåligt. Jag somnar sent och vaknar mitt i natten och ligger vaken med hjärtklappning och bröstsmärtor.
Ibland kommer Morris och lägger sig i fotändan. Morris var så länge alldeles ovanligt skygg. Jag ser varje kontakt som en seger och en bekräftelse. Det finns någon som litar på mig och ser mig som god! Alltså ligger jag orörlig för att inte råka skuffa ner honom från sängen.
Orsaken till nattvaket är ett slags ånger. Jag har lämnat ifrån mig (till skrivargruppen) ett väldigt känslomättat manus som säkert bitvis gränsar till patetiskt och sentimentalt. Det handlar om att få sin själ krossad och om den där tiden i livet då man övergår från att vara oskyldig till skyldig. Tiden då man upptäcker att alla människor – inklusive andliga förebilder, föräldrar, trygga vuxna – drivs av egoism, och att man måste navigera världen ändå, hitta de egoister vars egoism man kan leva med och dessutom identifiera och ta avstånd från personer som är ute efter att direkt skada en.
De senaste månaderna har jag skrivit utgående från en ledsamhet. Har tänkt på människor som gjort mig illa, kärlek som kraschat, tro som lett mig fel, felplacerat hopp. Jag har trott att jag kommit över det.
Men jag märker att mina läkta sår egentligen bara varit sårskorpor som jag nu pillat upp och de blöder igen. Jag handskas dåligt med såren. Jag är ju fortfarande bitter? Och främst på andra människor. Tänk att jag fortfarande skyller på omvärlden.
Det är ju alldeles klart att det här manuset inte borde skickas in till förlag. Jag kommer inte att orka stå för ett enda ord. De evangeliska kristna i mitt liv kommer att ta avstånd för att Hanna mår dåligt av religion – det är för lite Gud. Mina ateister kommer att ta avstånd för att innehållet är så andligt – det är för mycket Gud. Alternativt få det bekräftat för sig att tro är av ondo och att kristna är ruttna. Sanningen är att jag känner att det är både för mycket och för litet Gud i mitt liv just nu. Det finns inget sammanhang där jag skulle känna frid och jag har mer eller mindre slutat träffa folk. Jag mår alltid sämre efter interaktion med människor numera.
Jag lämnar efter mig en himla massa blod med det här manuset, eget och andras. Det är inte självutlämnande som det så vackert står i recensioner ibland utan någonting motsvarande fult: en blottning, en kriminell gärning som ärrar och traumatiserar andra.
Behöver jag skriva ut det värsta längre? Jag måste. Det är dessutom dåligt skrivet. Framtvingat i en trötthetsdimma. Skrivet av en människa som aldrig funnit balans och som därför inte kan artikulera ärlighet och tydlighet. Det är en kräkning.
Och samtidigt någonting som jag inte kan skämta bort. Jag som alltid löser sånt här med att ta självdistans kan inte längre göra det. Om man skriver måste man våga skriva på fullaste allvar. Se sig själv som en författare fast allt i en hånskrattar åt ens försök, dubbelvikt, med tårar i ögonen.
Ungefär exakt så tänker jag om nätterna. Jag skäms.
När Morris märker att jag inte sover kommer han ibland upp och lägger sig mellan mig och Bo istället; spinner i mitt öra och trampar min hals med sina sylvassa klor. En liten tovig katt med ett hjärta fullt av tillit är det enda som gör att jag hittar ro.
På fullaste allvar. 