Det är inte ett bärande element men ändå en rolighet: min berättelse om Hanna är blå och gul. Jag har inte planerat det! Det bara framträdde ur texten plötsligt, allt det blågula, när jag skrev ordet Ljusteröfärjan i det sista kapitlet, efter 228 235 tecken. Min gudmor hade sommarstuga på Ljusterö och vi åkte den färjan på somrarna ibland, och den lyste gulgul mot vattnet.
Det var en rolig upptäckt. Som en målning som avtäcktes. En målning som jag målat själv i blindo.
Innan Ljusteröfärjan det var det himmel och rapsfält i Skåne. Studentmössans foder och studentbanden. Flaggan på de svenska jordgubbarna. Det gula huset uppe på berget som tecknas mot himlen blå. Flaggan som presenterar Carola som sjunger Stormvind i Rom 1991.
Det började i kapitel två med att Hanna går igenom second hand-kläder och fingrar på ett par jeans från sjuttiotalet av märket Gul & Blå. Det känns väldigt specifikt! Jag måste ha gjort det själv någon gång.
De trevligaste tvättråden jag sett. Tänk dig jeans man kan tvätta i sextio grader och som inte kryper mer än 5 % ändå! Man får väl trösta sig med att dagens tvättråd är miljövänligare. Bilden är från gulblå-story.se.
Idag lyssnar jag på Jon Batistes Don’t stop när jag skriver. Det händer aldrig att jag känner att jag måste ropa ut sådant i universum, men nu gör jag det.
Don’t stop dreaming, don’t stop believing ‘Cause you know our time is coming up So with all you’ve got Don’t stop
There’s a reason that you’re here, don’t stop You ain’t got nothing to fear, so don’t stop This train has left the station Who knows what destination This love is for the taking Don’t stop
Det känns som om skrivandet vore en miljard gånger heligare än själva texten.
För nu händer det igen. Jag ser gåtfulla objekt när jag sover eller fäster mig envist vid vissa bilder när jag är vaken. Vänder och vrider på dem. Tecknar dem i huvudet.
Sedan skriver jag utgående från dessa fragment.
När jag sedan hittar bilden i sitt sammanhang i verkligheten, bilden som för mig antingen varit helt ny – eller som det sedan visar sig, vansinnigt gammal och därför bara bortglömd – känns som om det inte var jag som skrev utan något annat. Inte någon annan utan precis så: något annat. Och blir alldeles skakig. Visst, mera van nu, men fortfarande skakig och rörd. Landar snabbare från chocken numera. Börjar tro att det är så här det funkar, börjar ta det för givet.
Det är inte ord och minnen och händelser som driver mig vidare, det är suddiga bilder, små smulor som leder in i en labyrint, och – tror jag – ut ur den till slut. Som om någon ville (ja, tvärtom nu, någon, inte något) att jag skrev.
Man kan få hybris när man tänker på det.
Man kan känna sig lite utvald i hemlighet.
Man då är det bara att läsa ett stycke ur den faktiska texten – nu uppe i cirka 180 000 tecken, nästan halvvägs – för att slås ner till markytan igen. Så banalt och vardagligt. Måste skratta när jag uttalat ordet dåligt för det är annars en så bister och modfällande dom.
Jag vet inte varför det är så. Om det är så för alla som skriver. Att idén är så mycket klarare och renare och heligare än det man får ner i text.
Bok nummer två blir en ungdomsbok, och jag tror att bok nummer ett egentligen också är det.
Garth Garth Greenwell pratar så att jag blir mör i hjärtat på det sätt som man blir när man deltar i en annans smärta. Han glorifierar inte lidandet när han konstaterar att pappan övergav honom när han, sonen, kom ut ur skåpet, men hans bok tar avstamp i den tillvaron.
Det är väl inte sagt att smärta alltid föder god litteratur.
Men i hans fall blev det så.
Även boksamtalet tar avstamp i den känslan. Så mycket skönhet det föds ur hans illa tilltygade ande!
Han talar med en sådan innerlighet och vishet att jag suger i mig vartenda ord. Han fängslar mig helt.
Vi andas ju knappt, vi som sitter i publiken.
Jari Tervo som intervjuar gör det bra och så lågmält han kan för att vara Jari Tervo, som ändå är ett synligt kulturnamn i Finland. När han tackar för en stund då han upplevt ett uppvaknande under läsningen reagerar Greenwell på ett sätt som jag aldrig sett på författarscener. Han ser ut som om han aldrig hade hört att hans bok berört någon. Han tar emot tacket med hela sitt väsen, nästan lite förbryllat. Lite tillintetgjort. Ödmjukt och misstroende inför insikten: texten som skapat ett genuint gensvar hos en läsare har fötts ur min penna. Han gör inget stort väsen av det heller.
Hans ansikte talar men han finner sig. När Tervo slutat tala svarar Greenwell bara:
– Thank you. Thank you for reading my book so beautifully.
Orhan
Orhan Pamuk är också på plats. Jag har börjat lära flera av hans böcker under mitt liv. Han skriver pompöst. Vrålar från ett podium och hävdar ensamrätt till Istanbul och människa och berättarkonst.
Jag har inte läst mer än ett tiotal sidor sammanlagt.
Jag lyssnar ändå på honom.
Han är ju en superkändis. Nobelpristagare! Let’s see what the fuss is all about.
Det visar sig förstås att han är pompös också som person. Han är en Kulturman if I ever saw one. Vred, när intervjuaren ställer fel frågor, och svarar sådant han vill. Svarar med sådant han övat in under alla decennier av kändisskap.
Han gör inte sin egen research för böckerna längre. Han har ett team som talar om för honom hur yoghurtindustrin i Istanbul med omnejd såg ut på sextiotalet och framåt. Det gör mig ändå lite paff.
Vilket stort, bullrigt ego. Och inte gör han sin egen research heller.
Signeringskön
Garth Greenwell och Orhan Pamuk sitter bredvid varandra och tar emot folks böcker. Var tionde eller var tjugonde vill ha Greenwells autograf. Alla vill ha Pamuks. Arrangörerna går längs kön och frågar om det är någon som vill ha enbart Garths autograf, för till honom ensam är det ingen kö just nu. Endast en eller två människor lösgör sig ur kön och kommer fram när de hör det.
Precis när jag kommer fram har Garth Greenwell bestämt sig för att ge upp. Han vill till hotellet, tänker jag mig.
Men kan Orhan Pamuk signera en bok åt honom innan han far?
Jovisst.
Jag står inom räckhåll. Mer än så: det kunde vara ett utbyte iscensatt bara för mig, utan någonting annat än ett signeringsbord mellan oss.
De har precis deltagit i en paneldiskussion tillsammans. Men Orhan Pamuk måste ändå fråga.
– What is your name?
– Garth, svarar Garth.
(Ja ja, jag tog foto.)
(Och nej, det är inte fel årtal. Jag talar om fjolårets litteraturfestival här.)
Min andra huvudperson börjar växa fram och blomstra och jag skriver febrilt.
Min son kommer in från sin kvällstur på cykel. Han tar te och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. Jag tar av mig hörlurarna. Han undrar hur det går. Jag säger att det går bra nu och att jag tror att jag börjar veta hur huvudpersonen är, hon som jag skriver om numera. Det blir en personlig tonårstjej.
– Försöker du skriva coolt som en tonåring? frågar han roat.
Det kommer mamsen inte att klara av. Han känner både skräck och förtjusning inför mitt misslyckande.
– Jag skriver som tonåringar pratade på 1990-talet.
Han nickar och vill veta vad det är för stil på boken. En skräckis äntligen, eller mera drama bara?
– Kanske drama. Hon är en mysig typ. Hon försöker vara snäll inför sina föräldrar men i huvudet svär hon på engelska, bara en sån sak.
– Men hey! That’s so me!
– Men vad gulligt. Försöker du också vara snäll inför dina föräldrar?
– Nej.
– Så du svär bara på engelska i tankarna.
– Eh, ja.
Han försvinner skrattande ner i sin hoodie som en sköldpadda.
___
Jag har rosa hörlurar och lyssnar på Deep Focus-spellistan på Spotify och varvar med Amanda Jenssens Happy Land och Carolas Fångad av en stormvind och med vad som helst av Adele, och vad som helst av Amanda Jenssen också förresten.
Skriver 4000 ord på en dag idag, för jag bara vill vistas med huvudpersonen så länge som möjligt. När pomodoro-timern plingar time is up, 25 minuter har gått, vill jag inte sluta för jag är ju exakt mitt i. Men jag sliter mig ifrån texten med våld, och rusar tillbaka så fort pausen är över –
Hej, älskade, rara tjej.
Så mänsklig du är. Så falsk. Så olik dina jämnåriga. Så tafatt med killar. Du måste jobba på din personlighet där, vännen. Men så rolig du är annars! Så nördig! Och så klok, ändå. Hur kan du vara så klarsynt?
Märker man månne det när man läser?
Eller krävs det att man bär henne inom sig, så som jag gör?
Jag tror att det krävs.
Men jag ska jobba vidare. Det var ju det som var min uppgift. Förmedla henne.
Några av mina absoluta favoritpersoner är Juno i Juno, Hazel i Förr eller senare exploderar jag, Poppy i Happy-go-lucky, den lite gotiska dottern Becca i Californication, Elin och Agnes i Fucking Åmål, självklart.Hemska, älskade Hannah i Girls förståsoch alla fem Skam-tjejerna men kanske ändå allra mest Sana. Jag ser hennes skrattgropar framför mig just nu. Hej allihop, alla heliga härliga kvinnor! Här kommer er lilla styvsyster. Lär henne allt ni kan, för hon är helt ny i världen.
När jag var tretton år började jag göra det som författare numera säger åt aspirerande människor att göra: skriva upp. Vad jag åt, hur det smakade, vad jag hade för kläder, hur jag såg ut, än viktigare: hur jag skulle ha velat se ut, vem jag gillade, vad jag läste, vad jag tyckte om för musik, vad jag såg på tv eller hörde på radio, vad jag gjorde på sommarjobbet, vad jag packade till resan eller veckoslutet annanstans. Jag skrev ned dialoger och samtalsämnen, eller oväntade repliker. Medveten om hur avvikande jag var skrev jag också ner vad andra sa, vad andra hoppades av livet, vad andra hade på sig, vad andra såg på för teveprogram.
Jag tänkte troligen att anteckningarna kommer väl till pass när jag blir berömd. Unga i min generation hyste stora förhoppningar på att bli upptäckta och slå igenom som … ja, jag vet egentligen inte som vad. Ingen av oss hade någon särskild talang.
Jag har knappt vågat läsa dem efter att de skrevs. Människan som skrev var ju så omogen och pinsam.
Mitt genombrott som kändis har som bekant låtit vänta på sig (hehe). Någonting som jag inte på något sätt kunnat förutse har hänt istället. Dagböckerna är en oerhörd resurs när jag skriver om att vara sjutton, arton år gammal i början på 1990-talet.
Det är också helt uppenbart att jag har börjat tycka om det udda barnet som var jag och förlåtit det faktum att jag var pinsam och omogen (i den ålder då alla är pinsamma och omogna). Nu läser jag med stor behållning och gigantiska mängder ömhet. Det är mycket jag hade glömt som jag nu kan använda.
Vadå, undrar du? Jo, jag packade ner tre par tubsockor inför finlandssemestern: vita tennissockor med två eller tre färggranna ränder i mudden. Sockor jag sedan bar i ett par bruna, flätade loafers. Det skulle jag aldrig ha trott om det inte fanns nedskrivet.
Det hör egentligen inte hit, men jag har hittat också sådant som får mig att förstå mig själv som människa mycket bättre. Jag gav upp körskolan för att jag kuggade i mitt första teoriprov, till exempel. Skrev saker som ‘det var mitt enda mål, att skaffa körkort, nu är framtiden bara en grå formlös massa’. (Jag skaffade körkort tio år senare i Finland men hade ju sparat en massa pengar på att bara skärpa mig och gå på nästa teoriprov istället.) Min brist på kämparanda har en viss koppling till nuet, tycker jag lite skamset. Är det för sent att skärpa sig nu månntro?
Idag fick jag min första refusering. Ett standardnej utan kommentarer. Jag kände ingenting och känner fortfarande ingenting. Jag är inte ens besviken. Det måste betyda att jag aldrig ens hoppades.
Jag drivs av en enda tanke. Jag måste fortsätta på bok nummer två och komma så långt som möjligt innan jag kommer till insikt och ger upp.
Varför ger jag inte upp meddetsamma?
Av en enda orsak. Jag har hört så många historier om människor som ångrar sina val i livet på gamla dagar. Jag tror att jag skulle ångra att jag inte har någon kämparglöd.
Jag kikade in bland utkasten på min andra blogg, familjebloggen. Jag hittade stunden då jag insåg vad det är jag gör när jag skriver på boken om Ainu. Det var den 24 januari 2017, en dag då jag kände mig mer föräldralös än någonsin.
Jag tror att jag upplever en så bottenlös ensamhet för att kunna förstå hur min mamma måste ha känt sig. Tänk att inte ha någon grundtrygghet! Tänk att aldrig ha haft någon att falla tillbaka på. Någon som inte stänger av sig och tar avstånd när man mår dåligt. Hon har kanske känt sig så här som jag hela livet. Famlat runt i en labyrint där det aldrig kommer någon emot.
Jag tror att jag skriver den här boken för att fabricera en ny barndom. För att skapa lycka i hennes liv. För att tala om att det är så här jag hade önskat att dina motgångar och rädslor skulle ha bemötts.
Amanda stångar sushi med tonfiskröra på, sin favorit, och frågar om jag har lämnat in min bok. Jag nickar.
– För exakt en månad sedan, klockan två på natten mellan den fjortonde och femtonde.
– Jee! utbrister hon.
Kanske lite prövande.
– Jag kan inte känna riktigt så, mumlar jag.
Jag förklarar att jag gjort det enda jag kan: kryssat av det enda viktiga jag har på min bucketlista. Skriva bok. Allt som händer härefter är bonus.
Och så förklarar jag allt vad jag läst. Amanda nickar och inflikar jag vet! 1. Nästan inga spontaninskickade manus blir utgivna.
2. Förlagen har temaperioder. Om din bok inte passar in är det bara så.
3. Förlagen refuserar numera även bra litteratur.
4. Alla vill bli författare.
5. Förlagen söker upp bloggare och kändisar och beställer verk av dem.
6. Förlagen tar in manus av författare som har givit ut böcker på egen bekostnad och lyckats marknadsföra dem själv och därmed skaffa en färdig läsekrets.
Jag lyssnade även på avsnitt #27 av podden Bladen brinner häromdagen. En författare vars tidigare verk både hade getts ut och filmatiserats berättade modigt om sina refuseringar efter sina succéer.
Jag visste inte att det var så. Tänk att man inte kan arbeta som författare ens efter att man slagit igenom som författare.
Hon handskas coolt med refuseringarna. Hon har en lista på tre förlag på kylen. Så fort ett av dem för av sig med ett nej streckar hon över förlaget, skickar in manuset till ett nytt förlag och skriver upp dess namn istället.
När jag var ung valde jag att studera sådant som passade min personlighet. Jag blev översättare och senare copywriter. Ett arbete vid en skärm passade perfekt. Jag mår bäst om jag får arbeta ostört och om jag får leva mitt liv utan att stå i fokus.
Och nu förstår jag att det har ändrat. Författarna själva är mer än halva produkten. Författarnas nätverk är en stor del av läsekretsen och förlagets kontrakt kan förutsätta att man marknadsför boken i sociala medier. Tänk om man har ett minilitet nätverk? Vilket man ju har om man är introvert och lite socialfobisk.
Tänk att de yrken som introverta människor så gott som haft ensamrätt till tas över av extroverta människor. Vad har vi kvar?
Amanda förstår mig helt. Jag känner det. Också om hon själv är extrovert, avslappnad både på teve och radio och mässor, och också om hennes böcker hör till den första kategorin, böcker som förlaget beställt.
Innan vår sushilunch är över får hon ur mig att jag har skickat in mitt manus till ett enda förlag.
– Men varför bara ett?
Hon ser road ut.
– Jag blev så matt, bara.
– Klart att man är matt klockan två på natten.
Och så lovar jag att jag ska skicka det till två till. Och jag ska kopiera listan-på-kylen-metoden.
Jag funderar på ordet inspiration idag. Inspiration i sin ursprungliga betydelse. Innan ordet blev en hashtag på en bild med tantjohannagröna sovrumsväggar på Instagram. Jag måste genast avslöja att jag älskar tantjohannagröna sovrumsväggar på Instagram men att jag är ute efter skapandets djupaste, tidigaste rötter här just nu.
Jag var väl sex år gammal när min mamma berättade en sedelärande historia om en mamma som inte kunde begripa varför hennes son blev sjöman. Sonens beslut var helt oväntat, för ingen i familjens krets var sjöman och yrkesvalet hade aldrig framställts som ett alternativ. Berättelsens mamma sörjde. Sonen var konstant borta och levde ett sjömansliv med allt var det innebar. Och själva yrket var riskfyllt: att färdas på oceanerna genom vågor och stormar är nästan synonymt med livsfara.
Ack, mammahjärtat.
Vid sin dödsbädd frågade hon honom rakt ut.
– Hur kom det sig att du blev sjöman?
– För att vi hade den där tavlan på väggen.
Han syftade på en tavla föreställde ett stormigt hav och ett skepp.
– Man påverkas av vad man ser, förklarade min mamma.
Det var berättelsens sensmoral och samtidigt en segway till varför jag inte fick ha Barbiedockor. Bli inte som Barbie. En sådan utseendefixering mår ingen bra av.
Hela mänskligheten håller väl med om det här med Barbie idag. Barbie står för en orealistisk kroppsbild. Min envisa mamma var före sin tid.
Men jag vet inte om det är så farligt att bli just sjöman. Sonen i moralberättelsen följde väl en dröm, om något. Och han klarade sig.
***
Dagens insikt:
Varenda bild och varenda stämning som finns i min bok tar avstamp i den konst som fanns på väggarna när jag var liten. Det fanns ‘lapplandskonst’, bland annat en renskinsfåll, norrskensakvareller.
Och så fanns det verk som morbrors fru, konstnären, hade gett.
Hennes oljemålningar bestod av tjocka färglager och synliga kniv- och penseldrag. Den tredimensionella strukturen var precis allt, tyckte jag redan som barn. Jag klättrade upp på fåtöljen för att komma åt att pilla på ytan.
När jag var yngre och gick i konstskola själv brukade jag ge teckningar och målningar i gåva till mina föräldrar, och se till att få dem inramade och upphängda. Min pappa är praktiskt lagd. Han tog som regel alltid ned dem efter att tag för att hänga upp en barometer, en temperaturmätare eller en klocka på spiken istället. Han gillar manicker som översätter omvärlden till siffror.
Det är säkert orsaken till att jag hittade morbrors frus verk – sedan länge exfrus, förresten – på mina föräldrars vind i somras. Jag fick ta dem. Jag älskar dem så djupt! I synnerhet det verk där hon har skrivit torrfura på finska, Kuivunut kelohonka. Jag har ett minne av att min mamma sa att det var en lappländsk torraka.
Verken har inte bara påverkat mitt skrivande. Alla mina träd vrider sig precis som torrakan när jag tecknar och målar.
En rammakare ska få plåstra om fynden. De nuvarande ramarna är trälister som jag tror att min pappa har spikat dit. Spikarna rostar och kilramen har vridit sig efter årtionden på en kallvind. Jag lägger kanske upp bilder på dem efteråt.
Hennes andra verk får förmedla lite känsla. En lappländsk guldvaskare passar ju in här utmärkt.
Några av hennes verk har auktionerats i Stockholm nyligen, bland annat den här, ”Guldvaskaren”. Bildkälla: Metropol auktioner.
På fullaste allvar. 