Idag förde jag en bunt papper till en vän som länge sagt att hon vill läsa det allra sista korrekturet av mitt bokmanus.
Jag råkade göra en miljöogärning och trycka på print innan jag ställt in dubbelsidig utskrift. Det blev extremt lättläst men tungburet.
Och naturligtvis blev jag tårögd igen när jag höll den nyförlösta bunten i min famn. Stackars bok. Undrar om du har någon chans i livet överhuvudtaget.
Jag kan inte påstå att denna karta är en källa. Jag kan ju knappt läsa den.
Varför säger jag ‘knappt’? Här ska jag inte låtsas. Det enda jag kan uttyda är rubriken, Paipis (är det fel att alltid tänka på André Wickström i samband med Paipis?) och Sibbo Kyrka. Det sistnämnda kan jag uttyda eftersom jag vet var kyrkan ligger.
Det är en karta från den tiden man ännu satte kvinnor i tukthus efter ‘barnamord’, och när man fortfarande hängde kvinnor som hade haft utomäktenskapliga förhållanden. Även i Nickby.
Kartan var viktig för mig. Den ingav en känsla av att det var historiska, anrika marker jag beträdde. Därför sparade jag den på datorn.
Källa. De flesta kartorna är open access-källor. Sök på din hemort!
Jag har en massa källor som jag inte har nämnt någonstans. Jag tror att jag slänger upp dem här och skapar kategorin källor.
Det var en stor grej när Gustav IV Adolf besökte Helsingfors i maj 1952.
(Källa: Kungahuset)
Kvinnorna tog upp sina fickspeglar för att få syn på kungen (och drottningen, det är underligt att hon inte nämnd fast hon är med) över folkmassan. Den detaljen i min bok kommer att kännas märklig och påhittad. Men se här!
Jag har känt mig fri efter att jag fått boken klar. Jag har börjat läsa böcker igen: nu ryms andras berättelser i mitt huvud och i mitt hjärta. Och jag har ritat och målat.
Av ett barnsligt infall lindade jag in Atwoods Oryx and Crake i en av mina teckningar, en gul näckros. Jag skrev på boktiteln med vit penna och klippte pappret till rätt storlek. Det såg naturtroget ut, som en utgiven bok. Jag visade sedan upp den för min man och för min tonåring, fnissigt och blygt.
– Ha! Den där titeln är en clickbait, sa sonen ivrigt.
Jag antar att han menade att den väcker viss nyfikenhet. Till hans personlighet hör det också att misstänka att innehållet inte levererar vad titeln lovar.
Min mans ögon lyste. De gör de sällan, så jag tänker mig att han kände sig lättad. Bokpärmen jag presenterade för honom var kanske mindre gotisk, mindre flummig än vad han hade tänkt sig. Mer säljande.
Förresten var den för tjock. Atwood skriver tjocka böcker. Jag gjorde nu en sista uträkning av slutgiltigt sidantal på Vulkan-förlagets webbsida.
Jag har erkänt för omvärlden att jag skriver (eller nu: har skrivit) en bok. Jag har ett par gånger nu stått inför en människa som skulle vilja sänka blicken, men låter bli, och hoppas att minen håller ändå. Det är svårt att maskera att blicken mörknar. Det är svårt att säga någonting generöst, men man försöker.
– Jag har också alltid drömt om att skriva en bok. Men sedan har jag ändå alltid tyckt att det inte –
Och den där tveksamma tystnaden är så talande.
Ja, vad har du sedan tyckt?
Att du inte har någonting att säga?
Att det vore själviskt?
Att det vore narcissistiskt?
Att du inte har någon rätt?
Att din talang inte räcker till?
Ut med det bara.
Jag har segat mig igenom samma tvivel, och håller därför kvar blicken. Så är det: jag måste antingen stå för det jag gjort, eller backa, och jag vill inte backa.
Det kan verkligen vända att jag misstolkar. Att jag ser någonting som inte finns. Paranoia är ju mitt andra namn. Men faktum kvarstår: jag ser det också om det är inbillning, och därför måste jag peppa mig själv efteråt.
Det är inte mitt fel att hen inte skrev sin bok när hen hade chansen och det är inte mitt fel att hen inte tar chansen nu. Jag ser att hen känner att jag tog hens plats. Jag vet att hen kommer att tycka att jag inte har någonting att säga. Att jag varit självisk. Att jag inte hade någon rätt. Att min talang inte räcker till. Men jag har plöjt mig igenom samma träsk själv, och tänker inte återvända: det att hen inte skriver själv är inte på mitt ansvar.
Jag har alltid trott att omvärldens missunnsamhet gentemot mig är berättigad, och därför känns steget stort. Att inte bära omvärldens längtan och omvärldens oskrivna romaner är ett stort steg. Det känns som ett under att jag klarar av det.
Och nu talar jag faktiskt bara om att skriva en bok, inte om att få den utgiven.
Och om man petar i begreppen med pincett under lupp är min känsla korrekt: all missunnsamhet är ju de facto berättigad. Att vara människa är oförtjänt! Självaste livet är en gåva! Ofta kommer jag på mig själv att tänka att livet ändå är mig skyldig något. Ett genombrott, en seger, en känsla av att ha uppnått något. Och det är bara bra att jag åker fast för den synden, den vidriga otacksamheten.
Och därmed hamnar jag i nästa träsk: den grälla självgodhetens träsk. Se på mig, I checked my privilegde. Det tar aldrig slut. Jag vinglar från dike till till dike.
Nu ska jag skicka manuset till olika förlag. Kunde min bok vara en ungdomsbok? Jag vet inte. Jag klickar omkring. Norstedts, W & W.
Det är helt irrelevant att Ainu är tonåring. Jag beskriver inte tonåren på ett häpnadsväckande igenkännligt sätt. (Hon är inte klar med sin barndom. Frågan är om hon någonsin blir klar med sin barndom.) Jag klickar ändå även på Opal. Förresten vill jag se vem det var som vann barnbokstävlingen jag deltog i 2016 eller var det 2015? Klickar mig sedan vidare och –– det här är riktigt kusligt och jag känner tusen känslor. Driver någon med mig?
NÅGON HAR SKRIVIT EN SYSTERBERÄTTELSE TILL MIN!
HUVUDPERSONEN HETER ÁILI. Tack och lov att jag bytte från Aili till Ainu i december.
DET ÄR EN VARG PÅ PÄRMEN.
DET ÄR EN INSJÖ PÅ BILDEN.
DEN HETER MIDNATTSLJUS. Hur mycket skriver jag inte om midnatt, ljus och mörker i min bok? Frithjoffs saga, kyrkogården där midnattens barn vilar?
DET HANDLAR OM SAMER.
DET HANDLAR OM ATT HITTA SIN STÄLLNING OCH IDENTITET I RELATION TILL EN URÅLDRIG SHAMANISTISK KULTUR.
Förlåt att jag skriker i text. Men vad ska jag göra? Är det här bra eller dåligt för mig?
I morgon klockan elva lyfter flyget till Finland. Men –
– jag tror nästan att jag är klar nu.
Min roman är färdig?
Jag finslipade lite. La till, flyttade om. Det sa inte klick. Men plötsligt kändes det ändå som att det får räcka nu. Den är tillräckligt begriplig. Man förstår vad jag vill att det ska vara för en roman.
350 000 tecken. Jag läste dem från början till slut.
Jag tror att jag aldrig kommer att återhämta mig efter den här känslan. Mitt hjärta bankar. Tårarna rinner. Jag skulle tro att jag håller på att få en hjärtinfarkt, eller åtminstone feber och B-virus, om jag inte visste bättre. Jag har ju förlöst någonting! Det är självklart att kroppen är i uppror och försvar.
Jag vet att jag ångrar mig, backar och tar tillbaka senare, kanske redan ikväll, senast i morgon. Men sanningen just nu är att jag varken känner mig ödmjuk eller försiktig.
Det är en riktigt stark och rörande berättelse. Jag läser den spänt som om jag aldrig hört berättelsen förr. Hur ska det gå för denna Ainu? Jag lever med henne, hoppas på henne, och tårarna slutar inte rinna när jag läst till slut, hjärtat lugnar sig inte. Jag är i uppror, nästan i panik.
Och sedan överrumplas jag av en bottenlöst tröstlös känsla: kom tillbaka, lilla flicka, jag är inte redo att släppa din hand än.
Och visst vet jag allt det där andra! Visst vet jag att det är en minimal procent av manusen som förlagen ger ut! Visst vet jag det bara är tio procent av jobbet som är gjort när man har kommit så långt som jag nu! Jag vet! Men ändå, ingenting av detta rubbar denna känsla, ingenting minskar lättanden över att ha nått denna milstolpe.
Så nu ser jag mig omkring här i min spanska skrivarlya. Jag måste städa och packa, det blir en tidig morgon.
Jag har flugit till Spanien och bor i min svärmors semesterlägenhet. Spanien i januari innebär tystnad med undantag av spridda hundskall och arla fågelsång. Det innebär bryggt hett kaffe, havregröt till frukost, ångad broccoli till lunch, yllestrumpor om natten och värmefläkt om dagen. (Sommaren är annorlunda. Sommaren innebär skrik och skratt från poolen, trafik på gatan långt in på kvällen, svett, korsdrag dygnet runt, kryddig, fet och saltad mat samt överdos av socker i form av svalkande Cola och glass. Båda årstiderna har sin charm.)
Jag blev vänligt hitsänd av min make redan för andra gången. Jag håller på med att komplettera de allra sista drömsekvenserna i boken.
Min mamma nämnde gula näckrosor en gång. Jag såg dem framför mig redan ett år sedan då jag satt vid detta samma spanska bord och skrev om Muddusjärvi – men det är nu jag är redo att plocka dem och lägga in i boken.
Det är sköra blommor med giftiga rötter.
Jag plockar dem nu, och önskar så innerligt att de ska överleva.
Jag känner paranoia. Väntar mig hela tiden arga utbrott. Omöjligt att denna växt fanns i trakten på den tiden! För säkerhets skull kollar jag alltså upp. (Alla länkar i inlägget är på finska, förutom det allra sista.) Enligt finskt växtatlas minns min mamma rätt. Jag bakar också in en annan vattenväxt från trakten.
Däremot kan jag för mitt liv inte hitta en sjöfågel som skulle ha ungar vid Muddusjärvis sandiga klippstrand (inte lika starrhöbevuxen som de floder – Kettujoki, Vaskojoki, Kaamasjoki – som mynnar ut i den, om jag förstår korrekt). Stränder kan ju muddras och förändras, strandlinjer stiger och sjunker, men på de bilder jag sett från 1940-talet är stranden så gott som naken. Var det för att bättre hålla reda på barnen? Jag tror jag måste ta mig dit, fråga någon och sedan justera efteråt. I värsta fall får jag ersätta fågeln med ett annat stranddjur. Poängen i boken ska vara att till och med djuren kände sig tryggare än min älskade Ainu, och jag vet ju att man får anpassa miljön efter mina egna behov: lägga till, ta ifrån.
En tusende gång tänker jag två ting:
1. Jag gissar att 80 % av min bokskrivartid går åt att bakgrundsforska. Så otroligt mycket mer tid det måste ha gått åt till forskning före internet! När jag skrev min pro gradu-avhandling flög jag till Stockholm och körde omkring i min brors roliga Talbot Cabriolet på E4, inklämd bland stora, glänsande stekarbilar. Jag satt i kungliga bibliotekets källare och kopierade microfiche, och körde till Stockholms universitet för att låna böcker som inte fanns på Helsingfors universitet. Åh, vad jag älskade det. Men skulle jag alls ha kunnat skriva denna bok pre-internet? Pre-barn, kanske, men inte nu.
2. Hoppas att internet aldrig dör. All denna lättillgängliga information skulle gå förlorad.
Nu kan jag kosta på mig att klicka bland de växter jag hittar. Jag kan också kosta på mig att minnas att jag älskar tuvull. Det doftar gott. Det är nordens bomull och användes tydligen till allt möjligt: som stoppning, och vävdes in i tyg och garn. Ullen är vattenavvisande. Eller är det ängsull jag plockat?
Nu ska jag återgå; den spanska solen har gått upp, och jag har stängt av värmefläkten.
MÅNDAG
Jag står vid ett marknadsstånd på Senatstorget och funderar på att köpa ett par renskinnshandskar. Jag är osäker och ny. Men jag har läst vad jag kommit över. Jag har lärt mig att renskinn är ett oerhört material och har olika egenskaper beroende på var skinnet suttit. Jag vet inte var detta skinn suttit. Men åh, vad det är mjukt. Min svägerska står bredvid mig och väntar. Hon har redan köpt ett par åt sin mamma och jag bävar för att göra det rätta.
Jag har läst ju guidelinjer som samerna själva skrivit. Kunskapen, vetskapen förpliktar och ekar i minnet. Köp aldrig någonting som kopierar samisk stil, inte ens halvdant.
Hur vet man om du är på väg att köpa kopior? Fråga. Kolla efter etiketten som intygar att det är sámi duodji, äkta samiskt hantverk.
Man kan undra om den politiska korrektheten gått för långt här. Och det är många som undrar. (Väldigt få samer.) Och det korta svaret borde nog lyda: nej, det har den inte.
Det långa svaret skulle inkludera en hel drös med argument. Vi talar om ett folk som blivit fråntagna mycket av sina marker (YouTubeklipp, info på finska) ett folk som inte längre kan livnära sig på fiske på grund av att den finska staten hellre ger fiskeritillstånd till turister. Ett folk vars rike delats (artikel på finska skriven av en laxfiskande same) med linjal i fyra riken, av härskare av andra folkslag precis som under kolonisationen av Afrika. Samerna lever också konstant med det faktum att det är andra människor som berättar deras historier. Jag har inte hittat någon transkription av det tal som sametingets president höll 2014, men hon lär ha sagt: det är fint att det samiska får salt mer synlighet, men det är problematiskt att det är andra som berättar våra berättelser. Jag tänker på detta. Tänker på världen som nu överröstar samerna med sina exotiserande himla trollsagor. Jag blir alldeles vansinnig när jag lever mig in i den känslan. Så frustrerande att höra sin egen berättelse framförd inför andra av någon annan, kanske av någon med större karisma, större resurser, trovärdigare röstläge och större publik samtidigt som berättelsen är oigenkännlig, beströdd med missuppfattningar och projiceringar. Vad kan man göra annat än harkla sig och säga att den berättelse du framför är kränkande och stereotypiserande, och ta risken att framstå som någon som tar sig själv på för stort allvar. Det långa svaret skulle också nämna att samer blir hotade till livet av hatgrupper så fort de bär samedräkt och kallas för fjällens zigenare på ett sätt att man förstår att det inte är önskvärt att vara heller zigenare. Slutligen nämner jag det mest relevanta under mitt torgbesök. Det är någon annan som samlar in pengarna från ett av de näringar som det trots de försämrade näringsförutsättningarna och tack vare turismen nu skulle kunna gå riktigt bra för, det samiska hantverket. Detta är den bästa artikeln i våra stora medier jag hittills läst om detta med äkthet. (På finska.)
Vid handarbetsståndet på Tomasmarknaden hittar jag inga äkthetsintyg, å andra sidan för produkterna tankarna till samerna endast för att det skyltas med renhorn och fjällbilder. Produkterna ser rätt generiska ut. Jag frågar ändå.
– Är det samiskt hantverk?
– Nej. Det är lappländskt, bara.
Och så samtalar vi om den dialog som kvinnan i båset har fört med samerna. I en av de mer färggranna vantmodellerna hade de provat väva in gul tråd i vantmudden. Jag ser för min inre syn hur den måste ha sett ut.
– Då blev de ledsna, säger kvinnan.
Jag ignorerar det faktum att hon kanske låter aningen road.
– Ja, det blir för nära, säger jag.
– Ja, det blev för nära. Men dessa andra vantmodeller har de godkänt och det är en förutsättning för att vi ska kunna hyra in oss i samemuseet i Enare. Vi använder inte gult.
Jag väljer att tro henne. Jag vill verkligen ha vantarna och köper dem. De ser mest ut som Lovikkavantar.
—
FREDAG
Nu står jag i kassan i Suomalainen Kirjakauppa på väg till kontoret. Kassapersonalen vill sälja mera.
– Vi har Mauri Kunnas samlade julböcker i en volym för 14,90.
Barnboken ser julröd och härlig ut. Det blir bra finskaövning åt twinsen.
När jag sedan bläddrar i den på kontoret sjunker mitt mod.
Ett av de mest återkommande kränkningarna är att samerna i litteraturen beskrivs som vilda, smutsiga, som fjälltroll, knappt mänskliga. (Juhani Ahos berättelse Korven kosto ut samlingen Lastuja saknas ur den reducerade, svenska samlingen Enris och andra gamla och nya spånor. Jag hittar ingen digitaliserad version av den oavkortade finska men jag har den i hyllan.)
Den samiska figuren i Mauri Kunnas fjällsaga är en shaman, ett fjällväsen med vild uppsyn. Det finns inte en chans att mina barn – som är fjärdedelssamer – vill identifiera sig med samen. De kommer att identifiera sig med de finska barnen som blir förtrollade av shamanen. Denne shaman, ritad av en finne, kommer att lägga grunden för deras samebild.
Jag returnerar boken på lunchrasten.
Ingen frågar mig varför. Jag hoppas att det är för att de gissar varför.
Det har bara gått några dagar sedan jag stod på torget och köpte renskinnshandskar. Jag tror att jag börjar orientera mig. Ja till vantar som samerna själva godkänt, nej till samekarikatyr som jag själv som same blir kränkt av.
—
LÖRDAG
Sampo Lappelill är ytterligare en saga som skrivits av utomstående. Topelius var Finlands nationalskald men det måste nämnas att han ju inte var nationalskald över Sameland.
I den ursprungliga versionen räddas Sampo från fjällkungen – som hävdar rätt till alla sina, till alla hedningar – genom att den finske prästen döper honom.
I en teaterversion för barn har man ändrat den detaljen. Däremot har man tagit in en helt ny aspekt: den onde fjällkungen är orolig för att främlingar ska ta över deras Lappland och sväljer solen därför. Ingen vill bo i Lappland om den är mörk. Men Sampo och hans familj säger: jo, alla är välkomna. Det är ett inlägg i flyktingdebatten. Det är bra.
Men åh, detta knepiga, jobbiga, som kryper längs mitt skinn. Landet som finländarna bjuder ut i pjäsen är Sameland. Jag tänker på samerna som alltid välkomnat alla men som i praktiken fått offra allt som tack. Jag tänker på renarnas betesmarker. Jag tänker på fiskemarkerna som den finska staten tagit ifrån dem och gett åt turisterna. Just nu är det svårt för mig att komma på en mer exploaterad grupp (och jag förstår att det är för att jag är så insnöad i ämnet just nu), så förringad, undanträngd och samtidigt så exploaterad.
Jag tänker också på att det endast är samer som får bära samekläder. Hur gör man då med teaterpjäser med samer i? Amanda Kernell gav sig inte förrän varenda same i hennes film efter en lång castingprocess spelades av en same. I Unga Teaterns version har man inte köpt dåliga och inkorrekta samedräkter från maskeradbutiken men man antyder det samiska med blåa, gula och röda färger.
Jag älskar ju pjäsen på så många plan. Barnen omkring mig älskar pjäsen. Människorna på scenen har garanterat enorm respekt för alla människor. Pjäsens inkluderande budskap bekräftar ju detta. Jag är helt övertygad om att de ser pjäsen som en eloge till samerna och deras kultur.
Ändå kliar det i hela min kropp för efter allt mitt läsande, som nu pågått i minst tre år, kan jag inte se pjäsen som någonting annat än kulturell appropriering. Nu har jag dessutom börjat känna att kulturstölden berör mig som halvsame. På scenen står finländska skådespelare i samefärger, bjuder ut det sameland som koloniserats av finländare, och återberättar en falsk samesaga skriven av samme finländare som tidigare, i boken Vårt Land skrivit om smutsiga samer nu skriver: Sampo Lappelill var nu en liten … …
Den nya Elsa-Anna-filmen har kommit ut på iTunes och vi har bänkat oss.
Det är jul i filmen och hela Arendal firar i sina hem. Elsa och Anna ska fira sin första gemensamma jul tillsammans på länge.
– Hur var våra traditioner när vi var små? frågar Anna.
Elsa minns inte en enda tradition. Hon sjunger om det hon minns, med glasartade ögon.
Hu, det är så sorgligt. Varav denna igenkänning?
– Oj titta, säger min fyraåriga dotter Olivia och sliter sig från min famn.
Hon pekar på sitt ansikte. Hon kan inte begripa hur det är möjligt att hennes ögon är glittriga av tårar.
– Jag gjorde ingenting. Mina ögon bara gråter för att Elsa lite gråter.
—
– Norden är inne, säger jag till min man som också sitter i Frozen-soffan.
Vi tänker båda på min lilla bok som är lite nordisk och lite samisk. Och han tänker ofta på att saker och ting gärna får löna sig ekonomiskt.
Jag har läst på om samerna under hela bokskrivningsprocessen. Om det historiska, om de olika samiska språken, om traditioner och tro. Jag har läst sagor och läroböcker och tidningar och tidskrifter och lapplandsböcker. För femtio år sedan skrev man obegripliga tankar. Man drogs till det ‘etniska’ och ‘primitiva’ och både glorifierade och mystifierade samerna. För hundra år sedan skrev man i en ännu underligare anda. Man beskrev samerna som en männsikoart, i liknande ordalag som man beskriver en djurart. Som jag skrev tidigare har jag kommit över texter där ‘lapparna’ beskrivs som korta och smutsiga, och att man kunde tro att de var klumpiga, men de är förvånansvärt flinka ( i den finska versionen av Topelius bok Vårt Land, kapitel 61 – kapitlet saknas i de svenska versioner jag hittat).
Idag då? De synligaste och mest kommenterade nyheterna handlar om kränkningar. De senaste åren har samerna sagt ifrån när samedräkten missbrukas. Miss Finland har upprepade gånger tävlat i billiga samedräkter från maskeradbutiker, åtminstone 2005, 2008 och 2015 – solklara fall av kulturell appropriering. Kränkningen blir dessutom värre av att man fotograferar en kvinna i en manlig hatt, de fyra vindarnas mössa. Och ytterligare förvärras den av oförståelse. Vad spelar det för himla roll om det är ett manligt eller kvinnligt plagg, samiskt eller finskt, äkta eller falskt? ”Det skulle vara kulturstöld bara om det var en äkta samedräkt”, skriver någon. ”Det är väl inte stöld om man inte tar bort något från någon”, skriver en annan.
Jag förstår ju oförståelsen. Det krävs genuint intresse och mycket läsning för att begripa vad kulturell appropriering är. Man måste inse sin makt- och majoritetsposition, man måste ödmjuka sig, ta sig tid för att förstå att det enda rätta är att be om ursäkt och backa. Och ursäkten ska inte lyda: jag beklagar att du blev sårad, som i fallet med Lumi Accessories på Stockmann ett år sedan. Ursäkten ska lyda ungefär: jag ångrar att jag inte tog reda på, jag beklagar min okunskap, jag inser att jag kränkte din kultur, förlåt.
Jag är fortfarande livrädd för att det är jag som gör bort mig härnäst. Tänk om jag skriver någonting oerhört och oförlåtligt och oinsatt i min bok! Jag är visserligen same biologiskt och genetiskt. Jag ser en same i spegeln. När jag bildgooglar ser jag människor som liknar mig och min mamma och min dotter Olivia på pricken. En del bilder ger mig rysningar – det är nästan omöjligt att förstå att det inte är min mamma på bilden. Jag är same till och med enligt sametingets definition – men ändå har jag förlorat mitt samiska arv, och med det har jag förlorat min rätt att vara en ambassadör och ett språkrör. Jag har väldigt få personliga byggstenar, och det är dem jag använder när jag skriver. Det är klart att dessa små och bräckliga fragment bildar en begränsad och till och med stereotypisk sápmibild – men i brist på mer stoff kan min längtan till mina rötter inte riktigt anta någon annan form.
Jag befinner mig i ett ingenmansland där jag riskerar att både såra och bli sårad.
—
Det är nu det händer i Disneyfilmen: Elsa och Anna går upp på vinden i jakten efter sin egen historia. Anna hittar en kista med sina barnsdomssaker och visar upp sin mössa. En fyra vindarnas mössa. Hon är inte same. Och det är en herrhatt! Som hon bär på huvudet! och kallar för en trollkarlshatt!
När jag tänker efter känner jag mig ibland lite småsur när jag ser på Frozen-filmerna. Grafikerna har inte besökt Norge, tänker jag, för husen ser österrikiska ut. Är bergen inte för toppiga? De liknar ju alperna. Bildgooglar och ger mig: norska fjäll är faktiskt betydligt toppigare än finska. Det är ju jag som aldrig har besökt de norska fjällen.
Nästa insikt slår mig hårt. Jag har föreställt mig att Kristoffs klädnad är en Disneyvariant av lusekofta, en sådan vars halsöppning hålls ihop med ett par hyskor under hakan. Men Kristoff bär nog kanske ändå en kolt? Djuret han har (som liknar älg … och hund) är en ren. Varför har jag inte tänkt på att Kristoff är same? Googlar ivrigt och hittar vad jag söker: ja, för sjutton, han är same. Jag känner att jag är på väg att bli arg å samernas vägnar. Det tog för länge för mig att förstå att han är same! Det måste ju betyda att det är mycket med hans utseende och sätt som inte stämmer? Sedan backar jag. Det är en norsk samekvinna som har komponerat den jojkinsiprerade körsången (jag förstod inte att det skulle föreställa jojk!) och som varit konsult under processen.
Efter ännu mer googlande hittar jag en replik som ändå inte tycker att det räcker med att Disney hade en konsult. Läs gärna – jag känner mig aningen klarare i huvudet efter denna läsning.
Och ett faktum är ju helt obestritt: mössan i kistan i Olaf-filmen är en miss.
Jag hittar sedan de första skisserna till den första Frozen-filmen. Troligen har man sedermera insett hur maktpositionerna i Norden låg till och att de kungliga aldrig var samer, men i dessa tidiga skisser är Anna same. Med mina begränsade kunskaper tycker jag att dräkterna verkar rätt autentiska. Det är noga med mönster och dekorationer, med att man inte ska blanda med plagg från olika familjers och regioners dräkthelheter, inte heller vinter- och sommarkläder, och sådant har jag förstås försvinnande liten koll på. Har jag inte läst någonstans att renskinnet ersattes med ylle först på 1900-talet? Det verkar ändå som att illustratören haft foton att utgå från eftersom mycket stämmer: kjollängd, sjalen med fransar, brosch (risku) istället för knut på sjalen, bällingskor med benvärmare och skoband och tofsar (och skohö!), skinnbyxorna. Färgerna är för brutna, men det kan ju vara filter. Kristoff bär en nordsamisk mössa med tofs, tror jag. Och titta på Anna. Hon bär kvinnornas mössa.
Amerikanarna på nätet rasar kring en fråga som jag knappt vågar peta i – detta med ras och hudfärg. Kristoff är ‘whitewashed’. Jag tänker på min släkt ur en för mig helt ny synvinkel idag. Intressant. Är vi inte vita? Åtminstone tre av mina samiska kusiner är blonda. Min mamma och hennes syskon är alla ljushyade. De är bokstavligen vita i hyn, till den grad att de bränner sig lätt i solen. Någon påstår att det är på grund av kolonisationen som ‘den asiatiskliknande’ rasen beblandats med den vita rasen och därför blivit blond. Jag har aldrig tänkt på mig själv som någonting som borde ha bevarats rent och obeblandat. Jag tycker ju att rastänkande är fel, och att det kan leda till mycket som är ont och blodigt. Men hur är det med denna synvinkel? Är det ont att vilja bevara sina särdrag om man tillhör en minoritet? Det kan det väl aldrig vara? Jag inser ju att det finns människor som tänkt allt detta färdigt och som har bra svar men själv är jag hopplöst unwoke.
__
EDIT: Såg samma film med svenskt tal. Jag tror att man försöker man kanske reparera skadan genom att kalla fyra vindarnas hatt för en vikingahjälm … Min förvirring känner snart inga gränser.
På fullaste allvar. 