På Espresso House.

Det blev för svårt att koncentrera sig hemma. Jag är nu på Espresso House i Kampen och skriver vidare på min bok. Jag googlar på mynt. Hur såg ett tiomarksmynt ut på 1950-talet? Rätt vackert, visar det sig. Sedan googlar jag Arabia-serviser på 1950-talet. Och sedan lim på 1950-talet. Det är mycket femtiotal.

Två bord ifrån mig sitter en pingstvän med ett offer. Han gastar om tomheten han kände pre-Jesus, och hur allt var helt okej egentligen, men att tomheten inombords tärde och tärde, och att Jesus trädde in, och friden kom, och Jesus kommer aldrig att överge.

Gastar är rätt ord.

Jag känner många människor som han. Tron har verkligen räddat honom! Från ett värre öde, från fängelse, från missbruk. Kanske bär han fortfarande spår efter missbruk, brustna synapser i hjärnan. Kanske har han fängelsetatueringar under skjortan som bekräftar hans räddning.

Men jag har ändå så svårt för detta predikande, detta offentliga skrikprat.

Jag vet ju att han vill att människorna som sitter vid borden intill också ska höra vad han säger, och att han vill så ett trosfrö.

På kvällsmötet i församlingen kommer han kanske att skrikprata i vimlet på samma sätt för att pastorn eller lovsångsledaren (eller någon annan han ser upp till) ska höra.
– Jag fick vittna för en broder på kaféet. Jag kunde se att folk omkring vårt bord blev också berörda. I synnerhet en kvinna vid en laptop höll sig för örat och blev alldeles tydligt berörd av mitt budskap.

Ja, jag är övertygad om att jag känner honom. Utan att veta hans namn. Jag känner hans församling utan att veta vad den heter. Jag tror mig verkligen veta. Jag funderar på att slå igen min laptop och gå, men de avlägsnar sig innan jag hinner.

Och se: friden lägger sig äntligen. Mitt hat löser upp sig.

Samtidigt finns det en liten ensamhet bakom ilskan och jag måste vara helt, helt ärlig:

Om jag någon gång befinner mig i ett läge då läkarna gjort allt, ett läge då ingen medicin hjälper mot smärtan, än mindre mot det som håller på att ta mitt liv – då kommer jag att tänka på dessa vansinnigt pinsamma, kompromisslösa extremkristna med bleknande fängelsetatueringar på sina kroppar och kräva: snälla, snälla, be för mig. Också om jag vet att han samma kväll i sin församling skryter med att han bad för en dödssjuk kvinna som tidigare varit så motsträvig och hatisk, och som kapitulerade till slut.

Få berättelser tas emot med samma jubel som berättelserna om förhärdade hjärtan som kapitulerar.

Men än är jag frisk. Än ska jag skriva bok. Jag googlar vidare: stuvade morötter. Jag är övertygad om att man åt stuvade morötter på femtiotalet.