Jag var på Sofias och Amandas gemensamma bokrelease igår kväll. Det fanns ett kärt ansikte i vimlet: Joanna, som alltid klädd i sobert enfärgat, frågade hur det går med min ‘egen’ bok. Vänligt, som om gårdagens festlighet hade en koppling till mig.
Det är roligt med ordet ‘egen’. Som om våra böcker på något sätt hade med varandra att göra. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Sofias och Amandas respektive böcker är i en annan genre. De är uttalade och tydliga. Kristallklara i sitt budskap. Båda böckerna har stora mottagarskaror som står redo att ta emot mer vishet. Böckerna har fötts snabbare, och båda författarna har en medfödd förmåga att producera smarta tankar och förmedla bilder på god svenska. Båda verkar skriva i ett energiskt tillstånd, de låter inte sommarhimlens ljus skingra tankarna.
Jag måste utgå från ett mörker – patetiskt nog. Jag måste gräva ner mig och må lite dåligt. Jag får inte klarhet i mina tankar förrän jag långt senare läser dem i nedskriven form.
Jag svarade någonting i stil med tack, helt okej, jag är uppe i 320 000 tecken. Det är väl ett bra svar, tänker jag. Det berättar att jag räknar sidor, att jag vill att boken ska väga i handen, och kanske att jag inte riktigt vet om den innehållsmässigt väger någonting alls.
På fullaste allvar. 
Alltså: kära du. ( Jag ville kursivera kära men det lyckas inte.) Din man skvallrade nyss om att du har den här bloggen, så det är första gången jag är här. Och till detta vill jag säga att det känns helt naturligt att fråga en *författare* hur det går med hennes egen bok. För det är ju vad du är. Acceptera, som man säger i det militära! Jag är imponerad av ditt arbete. Och väntar spänt på att få gå på *din egen* releasefest.
GillaGilla
Välkommen! Du är bloggens andra läsare efter topphemliga signaturen Alli (hehe). Nej tredje, Bo förstås.
Upprepar mig själv nu. Du är så oerhört vänlig. Du är också proffs på bra böcker och jag måste ju tro på dig. Jag vill acceptera (bra utrop!) men söta öde så det är s v å r t ! Att jante ska sitta så envist i ryggmärgen. Som om det vore ett bättre liv att aldrig hoppas på någonting.
GillaGilla