Riutula.

Jag är konflikträdd och det är kanske mitt allra största hinder just nu. Frestelsen att skriva fantasy istället infann sig. (Fast fantasyförfattare tampas säkert med precis lika stort passionerat motstånd som alla andra författare.)

Jag har redan skrivit om hur rädd jag är för att Nickbybor som minns 1950-talet och mina tre damers eventuella blodsläktingar ska avsky min lilla bok. Det föds en förväntan om realism så fort det finns några markörer. Mina markörer är kända personligheter. Jag använder ingens rätta namn men har jag lånat drag av dem. Och så har jag förstås skrivit om många orter och byggnader med sina rätta namn. Då hajar man till när resten inte stämmer med verkligheten. Nej, så där såg vi inte på sinnessjukhuset. Eller Nej, den filmen gick garanterat aldrig på den lokala biografen. Eller än värre – tänk om jag missförstått någonting grundläggande i sättet att tänka. Någonting som inte kan ursäktas med fraser som föregångare inom sin generation eller individuella skillnader. Hu!

Hur ska jag då kunna stå för den bild jag ger av barnhemmet? Det behövs inte mycket för att räkna ut att jag skriver om Riutula. Det var världens nordligaste barnhem, och ett känt sådant. Också om jag inte skriver ut namnet berättar jag att det ligger vid Muddusjávri.

• Man behöver bara googla för att läsa allt om barnhemmets första decennier. Föreningen KFUK hade en nyhetsbulletin där man i detalj kunde läsa hur det gick för ekonomin, vilka utmaningar personalen ställdes inför, till och med hur barnen (och till en början de åldringar som fanns där) mådde och utvecklades. Barnen diskuterades med namn. Läs till exempel denna artikel av grundaren Naëmi von Bonsdorff, rubrik Lappland. Berättelsen om hästen som fastnade i myren och dog är förresten en sann händelse.
• Barnhemmet hade en amerikansk fadderorganisation bakom sig. YLE:s kameror var på plats när amerikanarna kom med flygplan lastat med julklappar. (Min mamma står längst till höger i den allra första bilden vid staketet men annars är filmen betydligt yngre, från 1965.)
• Det har blivit något av ett exempel för språklig och kulturell kränkning och nämns ofta när man talar om tvångsförfinskning.
• Mängden första- och andrahandskopplingar till barnhemmet måste vara otaliga. Nejdens (alla?) barn gick i skola där ända till 1970-talet. Många har haft sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar där, eller ännu äldre släktingar. Mängden berörda människor än idag borde med andra ord vara enorm.

Och det är så många svåra ämnen som knyts samman i ett 1. barnhem 2. i Lappland. Det socioekonomiska. Det språkpolitiska. Kulturernas krock. Rasförtrycket.

Människor tenderar reagera starkt när någon berättar en historia som inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Jag har läst och hört så många intervjuer och reportage och vet med säkerhet att alla barn upplevde sin tid i Riutula olika beroende på vilket årtionde de var där, om de var finländare eller samer, om samerna kunde finska eller inte, om barnen hade sina föräldrar i livet eller inte, och så vidare.

Riutula var ett barnhem men där fanns barn som inte var föräldralösa. De gick där i skola och bodde på internat under läsåret. Avstånden var för långa för att de skulle kunna bo hemma, och barnhemmet låg dessutom isolerat av väder och islossning under långa perioder. Dessa barn såg sina familjer på påsken och på julen, och på somrarna var de hemma. Många familjer var renskötare. (Filmen Sameblod skvallrade om motsvarande system i Sverige). 1963 byggde man äntligen en landsväg till Riutula och från och med då åkte barnen hem också över veckosluten.

Varför hade föräldrarna överhuvudtaget skickat dem till Riutula, kan man fråga sig. Jag känner till två orsaker. Det ena var att föräldrarna ville att barnen skulle lära sig finska. Finskakunskaperna gav den enda vägen till bildning. Det andra var att föräldrarna inte hade råd att ta hand om sitt barn under efterkrigstiden. Lappland var fattigt under återuppbyggnadens tid. Barnhemmet garanterade förutom bildning även mat, värme och hälsokontroller.

Mycket av det här är relativt nytt för mig. Innan jag började forska trodde jag att min mamma och hennes bror var de enda i Riutula som hade sina föräldrar i livet. Och nu misstänker jag ett värre sår än jag tidigare förstått. Var hon och hennes bror de enda icke-föräldralösa som inte fick åka hem över sommaren?

Människornas kommentarer i YLE:s Riutula-artiklar ger en försmak av de reaktioner som jag är rädd för. Läs på, snäser en kommentator åt en annan när kommentaren inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Varför gnäller Riutulabarnen, de var ju nejdens rockstjärnor med sina amerikafaddrar och med alla kameror upptryckta i ansiktet, skriver en annan. Ni ljuger, vi fick visst prata samiska så mycket vi ville, det var aldrig någon som förbjöd det, skriver ytterligare en annan. Ingen tar tidpunkten i hänsyn! Alla ropar i mun på varandra! Ingen tar i hänsyn att språkpolitiken förändrades under årtiondenas lopp. Inte en enda antyder att den förstår det subjektiva med en upplevelse. Inte ett enda medgivande av typen Jag såg att vissa barn hade det mycket svårare än jag och Jag vet att tanterna var mycket strängare på 1940-talet men själv hade jag det bra. Det skulle vara så lätt om man inte vore känslomässigt så engagerad. Antingen arg och sårad, eller av någon annan anledning så traumatiserad att man vägrar erkänna en sanning grymmare än ens egen.

Ja, jag drar ut på skrivandet just nu. Det är inte bara konflikträdslan som stör mig. Jag har ett svårt kapitel framför mig. Det är svårt rent tekniskt eftersom det utspelar sig på sommaren. Hur ska jag förklara allt som jag skrivit ovan elegant så att det inte blir för faktaspäckat, i en drömsekvens dessutom? Känslan av att vara mer övergiven än någon annan – på ett barnhem vore oerhört relevant.

Jag gör ett försök.