Joka naisen niksikirja blev en finsk bestseller när den kom ut 1951. Boken fanns i alla finska kvinnors bokhylla under efterkrigstiden. Enligt förordet till den åttonde upplagan från 1952 såldes de sex första upplagorna på sammanlagt 81000 exemplar slut på tre månader. (Förlåt mängden siffror i den meningen.) Boken översattes aldrig till svenska men kunde till exempel ha hetat Husmorsknep för alla.
Här tar man gamla galosher tillvara (ovan).
Min mamma hade sparat sitt exemplar med blekblåa pärmar och jag bläddrade i den ibland, förbluffat och fascinerat. Det kändes inte som ett dagsaktuellt problem att ett stärkt plagg fastnade i strykjärnet (blanda i lite socker och salt i stärkelsen nästa gång). Det kändes inte heller aktuellt att någonsin behöva bära vatten med innerdäcket från en traktor (klipp upp och limma däcket till en bärkasse). Inte heller att behöva urskilja fuskkaffe från äkta vara (det förstnämnda sjunker i kallt vatten). Jag var nästan misstrogen. Vad var det för omständigheter som hade fött en bok som den här?!
Idag förvånar jag ju mig över raka motsatsen. Tänk så trendiga de flesta tipsen är. De är som pinterestlänkar till lifehackartiklar. Blek vita plagg genom att gnugga dem med potatis före maskintvätt! Och krossa tebladen innan du brygger te så behöver du en tredjedel av temängden! Och behandla acnehy med persiljevatten! Och receptet på en ättiksbaserad vårtbehandling läste jag i nytappning på Pinterest så sent som igår.
Och psst, hipster! Blanda din egen curryblandning så här:
3 tsk koriander
3 tsk gurkmeja
1 tsk vitpeppar
1/4 tsk cayennepeppar
1 tsk ingefära
1 tsk senap
1/2 tsk jamaicapeppar (läs: kryddpeppar)
1/2 tsk kardemumma
1/4 tsk kummin
1/4 tsk nejlikor.
Varsågod för recept.
Vi lever i en värld som överkonsumerar. Det är väl därför våra life hacks sneglar på efterkrigstidens husmorstips. Vi vet att vi måste få ner konsumtionen. Kanske det är ett steg i rätt riktning att återanvända kaffefiltret på jobbet genom att skrapa det och torka det. Eller att återställa smaken på vidbrända mjölkrätter med lite soda.
Jag har använt boken som en direkt källa endast på två ställen i min Ainuberättelse.
1. När Ainu ska tvätta bort blod från kläder löser hon upp koksalt i ljummet vatten först.
2. Elisabet vårdar en brännskada med aloe vera (tipset finns i bilden nedan).
Däremot hoppas jag att Ainus vardag genomsyras av efterkrigets ekonomiska tänkande på alla möjliga sätt i min berättelse. Jag kommer aldrig frivilligt leva lika sparsamt och miljösmart som dessa kvinnor, inklusive min mamma, men jag vet alltid exakt hur de skulle göra i de flesta lägen, och jag hoppas att det märks i mina karaktärer. Jag skulle aldrig spara morgonens grötrester i en glasburk med lock i kylen men det skulle kvinnorna bakom Joka naisen niksikirja kanske göra, och kvinnorna i min bok. Åtminstone gör min mamma så.
Boken är lätt att få tag på. Jag köpte mitt morotsfärgade exemplar på antikvariat för några år sedan.
Jag betalade sju euro, ser jag.
(Och som alltid när jag vågar visa upp mina knotiga händer och tjocka, trubbiga fingrar har jag precis varit på nagelsalong. Det är bara att vänja sig vid bilder på gamla böcker i manikyrerade händer. Jag har opublicerade sådana på telefonen redan. Och de blir fler.)
På fullaste allvar. 
Finns den inte på svenska? Äsch då! Mamma fick Martornas kokbok till bröllopspresent (tror jag, eller födelsdag..) av min pappa. Den är välanvänd! Jag fastnade för galoscherna här. Pappa hade galoscher! Är det någon som använder dylika ting nuförtiden? Och, jo, trendfaktorn är hög för gamla efterkrigstida husmorsknep 🙂 Än en gång är jag glad över den uppfostran jag fått av min mor.
GillaGillad av 1 person
Exakt. Har också tänkt på att det är ett av landeställets / villans viktiga funktioner: man håller liv i sin inneboende femtiotalshusmor när man lever utan bekvämligheter … Jadå, vi vet båda en man som nyligen fyllt 40 som äger ett par galoscher och använder dem. (Ej min Bo.)
GillaGilla