Sinnessjukhuset.

Jag fortsätter att redogöra för mina källor igen.

Jag drog mig för att skriva ut ordet sinnessjukhus i boken. Sinnessjuk är inte ett tidlöst neutralt ord. Men det var exakt vad den stora, vitt kända anstalten i Nickby hette officiellt. Nikkilän mielisairaala, Nickby sinnessjukhus, också om det ofta fick heta Nickby sjukhus. Numera är området känt som Östanåparken och de fina stenhusen är omvandlade till snygga bostäder. Men om jag har förstått rätt fortsatte byggnaderna i sitt ursprungliga syfte som mentalvårdsantalt långt in på 1990-talet utan att byta namn. Det är fascinerande om det är så.

Min bok handlar inte om sjukhuset. Men jag har försökt läsa på för att inte göra bort mig när det kommer upp – vilket det gör, det var ju en av Nickbynejdens största arbetsgivare. Jag har läst en psykiatrisk handbok som tidigare fanns som e-bok på nätet (Lyyli Kinnunen: Mielisairaanhoito, 1950). Jag har tittat på arkivklipp, lyssnat på intervjuer och läst inte en utan två böcker om Nickby sjukhus historia.

Kontrasten mellan psykiatriboken och teveprogrammen var enorm. Det blev helt tydligt att den dåvarande överläkaren på sjukhuset, Oscar Parland, var en föregångare. I en intervju för YLE (på svenska) säger han bland annat att en patient som diagnosticerats som schizofren blir frisk och kan leva bland andra människor om hen får uppleva kärlek (i klippet från 1986, ca 2:29). ”Schizofreni är ett ensamhetsproblem,” säger han, och det låter vackert och radikalt i mina öron. I psykiatriboken beskrevs däremot lobotomi som en lite knepig (patienten kan dö) men möjlig behandlingsmetod.

Jag ville att ”Hedlund” i min bok skulle ha samma medmänskliga inställning till människan och samma odramatiska inställning till sjukdomen. Det gör mig lite nervös: Hedlund kommer att kännas anakronistisk. Om man är som jag och läser om mentalvård på 1950-talet i en skönlitterär berättelse väntar man sig att den ska vara på samma ångestframkallande nivå som i Gökboet.

De två historikerna var till stor hjälp. Nikkilän sairaalan historiikki 1914–1989 av Pirkko Paloheimo (1989) skrevs troligen ganska hastigt, till sjukhusets 85-årsjubileum, medan boken Inhimillinen Nikkilä: Helsingin suuri mielisairaala Sipoossa 1914–1999 av Sirkka Liisa Tuovinen (2009) är en välredigerad, tjock, informativ och rikt illustrerad historik som jag gärna skulle äga själv.

Jag har lånat flera detaljer från de två böckerna.

• Konstterapin blev en etablerad vårdmetod på 1950-talet. Patienterna hade alltid fått skapa men nu insåg man kreativitetens sanna, terapeutiska värde. Personalen sparade verken och sjukhuset höll utställningar. Läs mer här.
• På 1950-talet upptäckte man psykofarmaka på allvar. En del patienter slängde ut sina mediciner genom fönstret, och när personalen upptäckte det tvingades patienterna svälja pillren inför skötarna. Exakt som i Gökboet faktiskt.
• Sjukhusets sorgsna begravningsplats står kvar nästan orörd sedan den sista patienten begravdes i augusti 1951. Grindstolparna har fallit och rests på nytt, och några nya minnesstenar har tillkommit, bl.a. över Signe Brander. Jag har inte besökt gravgården än.
• Patienterna bar rutiga kläder. De manliga patienterna bar blåa byxor som liknade nymodigheten from hell: jeans!

Helsingfors stadsmuseum bjuder på bilder med fria rättigheter.