Väntan.

Amanda stångar sushi med tonfiskröra på, sin favorit, och frågar om jag har lämnat in min bok. Jag nickar.
– För exakt en månad sedan, klockan två på natten mellan den fjortonde och femtonde.
– Jee! utbrister hon.
Kanske lite prövande.
– Jag kan inte känna riktigt så, mumlar jag.
Jag förklarar att jag gjort det enda jag kan: kryssat av det enda viktiga jag har på min bucketlista. Skriva bok. Allt som händer härefter är bonus.

Och så förklarar jag allt vad jag läst. Amanda nickar och inflikar jag vet!
1. Nästan inga spontaninskickade manus blir utgivna.
2. Förlagen har temaperioder. Om din bok inte passar in är det bara så.
3. Förlagen refuserar numera även bra litteratur.
4. Alla vill bli författare.
5. Förlagen söker upp bloggare och kändisar och beställer verk av dem.
6. Förlagen tar in manus av författare som har givit ut böcker på egen bekostnad och lyckats marknadsföra dem själv och därmed skaffa en färdig läsekrets.

Jag lyssnade även på avsnitt #27 av podden Bladen brinner häromdagen. En författare vars tidigare verk både hade getts ut och filmatiserats berättade modigt om sina refuseringar efter sina succéer.

Jag visste inte att det var så. Tänk att man inte kan arbeta som författare ens efter att man slagit igenom som författare.

Hon handskas coolt med refuseringarna. Hon har en lista på tre förlag på kylen. Så fort ett av dem för av sig med ett nej streckar hon över förlaget, skickar in manuset till ett nytt förlag och skriver upp dess namn istället.

När jag var ung valde jag att studera sådant som passade min personlighet. Jag  blev översättare och senare copywriter. Ett arbete vid en skärm passade perfekt. Jag mår bäst om jag får arbeta ostört och om jag får leva mitt liv utan att stå i fokus.

Och nu förstår jag att det har ändrat. Författarna själva är mer än halva produkten. Författarnas nätverk är en stor del av läsekretsen och förlagets kontrakt kan förutsätta att man marknadsför boken i sociala medier. Tänk om man har ett minilitet nätverk? Vilket man ju har om man är introvert och lite socialfobisk.

Tänk att de yrken som introverta människor så gott som haft ensamrätt till tas över av extroverta människor. Vad har vi kvar?

Amanda förstår mig helt. Jag känner det. Också om hon själv är extrovert, avslappnad både på teve och radio och mässor, och också om hennes böcker hör till den första kategorin, böcker som förlaget beställt.

Innan vår sushilunch är över får hon ur mig att jag har skickat in mitt manus till ett enda förlag.
– Men varför bara ett?
Hon ser road ut.
– Jag blev så matt, bara.
– Klart att man är matt klockan två på natten.
Och så lovar jag att jag ska skicka det till två till. Och jag ska kopiera listan-på-kylen-metoden.