På tisdag gäller det.

På tisdag samlas litteraturgruppen igen och det är min text som är på tur. Vi är färre nu, fyra sammanlagt. Det funkar fint.

Jag har skickat de 91 första sidorna av min bok om Hanna till dem. Med ursäkter. Förlåt att mina tjejer i boken svär så mycket! Men tänk på att det är Sverige! I Sverige svär man mer än här i Finland, skulle jag påstå. Givetvis är det kopplat till ort och socialklass och så, men jag påstår att det är en mer accepterad norm i Sverige att till exempel eleverna och lärarna svär. Man får svära till och med i barenens julkalender (som för övrigt var en storstor favorit i vår familj, syftar på 2018 års Storm på Lugna gatan nu.) Inte avståndstagande och argt som i Finland, utan för att betona och rentav underhålla.

Det är inte bara på grund av det vulgära språket som jag är pirrig. Berättelsen om Ainu fann skrivargruppens hjärtan, verkade det som. Den berörde. Berättelsen om Hanna är mindre … hm, skör, i synnerhet de 91 första sidorna. Den är radikalt annorlunda.

Det handlar om gymnasieåldern. Jag hade en lite liknande kompisgrupp som Hanna. Jag skrev ner en hel del samtal rakt av när jag var sexton, sjutton, arton och nitton. Insåg värdet i dem redan då. Tyckte att vi var lite roliga, att vår gruppdynamik var sanslöst intressant. Jag har inte använt mig av dialogerna annars, men jag har skummat igenom så pass mycket att jag kunde konstatera att vi brukade prata om fyra teman:
– killar och sex, eller brist därav
– utseende
– våra föräldrar
– framtiden, som vi planerade och oroade oss för.
Och allt det utgör ju en utmärkt miljöbeskrivning, och skapar exakt den kontrast som behövs för att visa att Hannas liv var annorlunda än andras. Jag måste bara akta så att vännerna inte tar över huvudberättelsen.

Men A-plotten handlar om relationen mellan Hanna och religionen; det stora huvudtemat är andlig våld. Det är bara för att man ska få vila mellan drabbningarna som jag har satsat på gymnasiemiljön, samtalen. (Och som jag redan sa, för att förstärka kontrasten. Vad gör de andra en lördagkväll klockan 18 när Hanna tar sabbatsvila?) A-plotten är så gott som klar. Jag måste kanske skriva tre kapitel till. Ett med ångestanfall, ett som handlar om utövandet av religionen, ett som kanske belyser skillnaden mellan tro och religion.

B-plotten är en romans som börjar med brevväxling. Den är halvfärdig – det är svårt att skriva om en fiktiv tonårskille. (Eller fiktiv och fiktiv. Franck är en mashup av mina pojkvänner och förälskelser men jag har svårt att tro att någon av dem skulle känna igen sig tillräckligt.) Jag måste bege mig tjugo och tjugofem år bakåt i tiden, erinra mig om vad det var man såg (på) hos varandra i den åldern. Hur kändes förälskelsen i kroppen? Hur bekände man den för varandra? Hur resonerade man när det kom till kärlek – förstod man överhuvudtaget vad de olika känslorna betydde och vad de hade för uppgift, vart de ville leda en och hur man skulle handskas med dem? Klarade man av att lyssna till både förnuft och hjärta? Jag tror att det är det som är Hannas stora utmaning. Att höra skillnad på sunda och osunda röster.